Hur äter man en elefant? En tugga i taget. Denna metod är flitigt tillämpad av Studsvik nuclear för införsel av radioaktivt material till Sverige. Några bitar i taget, så transporterna ryms inom ett av regeringen givet tillstånd, om så bara med några hektos marginal. Ett tillstånd utfärdat av Strålsäkerhetsmyndigheten, för varje transport, gör att utländskt radioaktivt material får mellanlagras och slutförvaras i Sverige.

I slutet av juli kom fartyget Wilson Gaeta till Oxelösunds hamn. I lasten finns delar av en reaktor från det spanska kärnkraftverket Zorita (José Cabrera).

När Studsvik slutfört sina undersökningar kommer inte reaktordelarna returneras till Spanien. Studsvik har tillstånd för mellanlagring och slutförvar av vad som benäms ”metalliska materialprover”. På det här viset fraktas radioaktivt skrot, portionsvis, till Sverige och här blir det också kvar. Avtalen med kunderna inkluderar slutförvar, något som ännu inte existerar. I väntan på ett slutförvar läggs det på hög i det svenska mellanlagret.

Mellan 2004 och 2011 infördes i Sverige även utländskt använt kärnbränsle från Norge, USA, Schweiz, Tyskland, Spanien och Frankrike. Bränslet innehåller uran 235 och plutonium. Tillstånd för detta utfärdas enligt kärntekniklagen. Radioaktivt material av den typ som anländer med Wilson Gaeta, införs genom tillstånd enligt Strålskyddslagen. Dessa lagar gör det möjligt för Studsvik nuclear AB att tjäna grova pengar medan riskerna tas av Sveriges befolkning.

Studsviks import och transport av radioaktivt material har under decennier pågått i tysthet. Nu är det dags att rikta strålkastarna mot den ljusskygga importen. Det är också dags att vända uppmärksamheten mot de svenska lagar som möjliggör denna hantering. Folkkampanjen mot kärnkraft-kärnvapen och Kärnkraftsfritt Bottenviken kräver att regeringens tillstånd för denna import upphör. Vi kräver också en lagändring så att handeln med radioaktivt material och uttjänt kärnbränsle omöjliggörs. Sverige ska inte bli ändstationen för andra länders atomsopor!