Det här med vänskap, hörni. Det är svårt. Hur gör man? Jag har ingen aning, trots att det finns många i min omgivning jag tycker om. Både på nära håll och längre bort. Folk jag gärna träffar. Människor jag blir glad av och kan ha intressanta samtal med. Jag är inte folkskygg eller så. Jag pratar gärna med bekanta på bussen. Jag är inte typen som tittar bort och låtsas att jag inte ser den där kurskamraten/grannen/gamla kollegan för att jag känner mig obekväm. Nej, jag gillar både småprat och filosofiska diskussioner. Det är annat som blir komplicerat. Vänskap på ett djupare, mer grundläggande plan.

När det gäller kärleksförhållanden vet alla att det kan krångla. Folk tröttnar, sviker och gör slut. Det är normalt. Men relationen mellan vänner ses som någonting evigt och självklart. En vän är trofast, pålitlig, lojal. Någon som finns där i vått och torrt. I nöd och lust. I högre grad än en kärlekspartner. Att överge en vän är ett värre brott än att skilja sig från sin älskade, eller hur? Ändå sägs det: ”En sann vän är en sällsynt fågel.” Och: ”Det är svårt att säga vilka som ställer till mest elände, fiender med de värsta avsikter eller vänner med de bästa.” Och: ”Vänskap är en social bekvämlighet ungefär som stoppning i möblerna eller sophämtning.”

Jag har ett stort behov av ensamhet. Jag går sällan på fester och är usel på att mingla. Jag brukar fastna med någon trevlig person i ett hörn. Helst umgås jag i enkla sammanhang, där man lagar en vardagsmåltid tillsammans, tar en fika, ses en vanlig kväll och går en promenad. Och de bästa vännerna är de som bara finns där, utan vidare mankemang eller krav. Somliga av dem träffar jag med långa mellanrum. Det kan gå ett, två, tre år mellan varven. Men så, när vi väl ses igen, då är det som om det var i går. En klyscha så klart, men det stämmer faktiskt. Ett samtal som fortsätter; en humor, ett ovanlig släktskap, en ton.

På sätt och vis är det enkelt. Att umgås med dem som ger, inte tar, energi. En ömsesidighet. Ett lyssnande. Respekt och gemensamma intressen. Men när det kör ihop sig, då står jag alldeles handfallen. Jag halkar runt i konflikter som Bambi på isen. Nej, som en noshörning i en Kosta Boda-butik. Jag har för lite träning, gissar jag. Jag har inte lärt mig bråka. Jag växte upp i en familj där allt var frid och fröjd. Konflikter sopades under mattan, som det heter. Så nu gör jag alldeles tvärtom, så klart. Jag kryper in under mattan. Jag nosar upp varenda dammtuss, smula, sandkorn.

Jag drar fram alltihop i ljuset och vill att min vän ska vara med. Det är ju meningsfullt och viktigt! Vi ska reda ut konflikten! Vi kan lösa den tillsammans om vi jobbar och står i! Det finns säkert ett missförstånd i botten. Någon sorts kommunikationsproblem. Eller åtminstone en definitiv, försonande insikt: “Okej, vi är olika. Vi har skilda åsikter och det får vara som det är.”

Det låter kanske bra i teorin. Men det funkar sällan i praktiken. De flesta gillar inte sandkorn, smulor och damm. De bråkar i en kvart och sedan säger de: ”Vi skiter i det. Jag orkar inte. Måste du älta varenda liten jävla detalj?” Och då står jag där. Snopen och besviken. Kanske lite rädd, till och med. Det knastrar under mattan. Jag undrar vad som finns där. Det brukar gå på tok med sådant som ingen tar sig an. Det buktar sig och växer. En bomb? Ett minfält? Hur ska jag någonsin våga gå över golvet igen? Ja, inte vet jag. Det är sådant jag inte begriper. Någon som vet och kan får gärna berätta hur man gör.