Gripande om föränderliga maktpositioner
Jag måste erkänna. Upperdog fick mig att gråta ohämmat. Flera gånger. Detta är nu ingen bedrift i sig. Bravaden ligger i att filmen aldrig får sentimentalitetsbägaren att rinna över. Med en melodramatisk fingertoppskänsla värdig jämförelse med Susanne Bier, tecknas här ömsint en rad människoporträtt som stannar kvar länge. Men så är ju filmen också nominerad till Nordiska rådets filmpris. Och jag förstår hur de tänker. För när Sara Johnsen, som tidigare gjort Vinterkyss (2005), här ger oss en historia om makt och skuld så gör hon det utan att moralisera. Bitvis frustrerad men också befriad upplever jag hur filmen förvägrar mig en hög häst att sitta på.