Leif Nylén, legendarisk musiker i proggbandet Blå Tåget, inledde med en reflektion kring musikrörelsens affischer, vilka inte bara var kommunikation kring en spelning utan också ett sätt att uppleva staden. Och intresset för att genom gatukonst uppleva stadsrummet är fortfarande levande, bekräftade gatukonstguiden Tobias Barenthin Lindblad.

Han reflekterade kring det faktum att schabloner knappast upprör, medan en tag direkt identifieras som skadegörelse. Barenthin Lindblad vill problematisera diskussionen och påpekar att smak inte borde vara relevant i den till gatukonst ständigt kopplade debatten om skadegörelse.

– Vilken smak har mest existensberättigande? frågade han.

Frida Engström, redaktör för tidningen Hemslöjden, talade om stickgraffiti som hon menar är ett sätt att ”tagga” med garn. Fenomenet spred sig till Sverige efter att den amerikanska stickgruppen Knitta Please visat att ”man kan sticka nåt som inte behöver vara nåt”.

Här har gatustickningarna en gemensam nämnare med graffitin, så tillvida att det som skapas inte tjänar ett syfte annat än att vara ett uttryck i det offentliga rummet. På så vis skiljer sig alltså de senare formerna av gatukonst från proggens affischer som hade ett tydligt budskap.

Leif Nylén påminde om brigadmålningarna som på 70-talet uppfördes i strid mot exempelvis husrivningar och motorvägsbyggen.

Trots att graffitimålarnas och gatustickarnas budskap inte har samma explicita syfte så blir själva handlingen ett motstånd mot kommersialiseringen och privatiseringen av det offentliga rummet.

– Utövarna stickar för att göra skillnad, de ser stickningen som en gerillaaktion, sade Frida Engström.

Att stickrörelsen växer snabbt ser hon som ett bevis på ett spirande politiskt intresse. Men än så länge befinner sig garngraffitin i en smekmånad och anses lite mjuk och gullig. Risken finns dock att den med tiden utdefinieras på samma sätt som graffitin under mitten av 90-talet.

Talarna var överens om att nolltoleransen inte hindrar människor från att uttrycka sig, vare sig det är med affischer, klistermärken, garn eller färg.

Däremot får den uttrycksformerna att bli mer finurliga – alternativt slutna. Stilistiskt har exempelvis svensk och finsk graffiti utvecklats mot minimalism som svar på nolltoleransen.