För så är det ju. Den som en dag är uppe kan en annan dag hamna under. En dag kan komma då föräldern ser barnet diktera villkoren. Dagen då städaren inte kommer till jobbet är dagen han märks mest. Och finns det ett starkare kön?

I Upperdog utgår maktpositionen från våra mellanmänskliga relationer. Det är där de befästs och förhandlas, förvandlas. Filmen låter oss följa ett antal människor vars öden hör samman. I centrum står syskonen Yanne och Axel som i ung ålder adopterades till olika norska familjer. Polskan Maria (starkt spelad av Agnieszka Grochowska) arbetar med Yanne på samma restaurang, men även som hembiträde åt Axels adoptivföräldrar. Ovanpå restaurangen flyttar Per in. Från filmens inledning känner vi honom som soldat, nyss hemkommen från Afghanistan.

Utan att egentligen fördjupa sig särskilt mycket i den specifika frågan drar ändå filmen skuldfrågan runt ett varv så att förövare och offer byter plats ett par gånger. Den övertygande ensemblen, bestående av näst intill okända skådespelare, bidrar till filmens chosefria och humanistiska ton.

Precis som filmens ’Var?’ (Oslo) och ’Vem?’ (europeisk arbetskraft, asiatiska adoptivbarn, dansk soldat i Afghanistan) är dess ’Hur?’ (färgskalan och iscensättning) myllrande och färgstark. Men även om beståndsdelarna kan tyckas olikartade verkar filmens bildspråk insistera på att allt hör samman. Genomgående används både klippning och bildkomposition som ett sätt att sammanföra de parallella berättelserna och nyansera de olika maktpositionerna. Axels övertag som man gentemot Maria, i en scen med sexuella övertoner, tycks därefter kommenteras med en kvinnlig journalists övertag gentemot Per. I en annan scen knyter mat som huvudelement i bildkompositionen ihop Yannes restaurang med Axels föräldrars hus. När det kommer till Per verkar kameran kontinuerligt omförhandla och kommentera hans position som soldat genom nästan spegelmässiga kompositioner av honom och hans familj och den afghanska mannen han dödat och dennes familj. Det är inte särkilt diskret, men det funkar.

Även om filmen mestadels befinner sig i privata sfärer så ligger hela tiden en internationell dimension och skvalpar i bakgrunden. Det är det fattiga Europa, med problematiken kring ensamma barn, berättat genom Maria, men även förändrade anställningsvillkor för den egna norska befolkningen genom de referenser till bemanningsverksamhet som smugits in i manus.

Den underliggande systemkritiken som rör utsattheten som kan drabba oss alla i den globala ’byn’ påminner om Stephen Frears Dirty pretty things, men lite snällare med en mjukare kant. Här är det ju trots allt ingen som mister sina organ. Även om ett verklighetsuppvaknande kan vara nog så plågsamt ibland.