Den sovjetiske regissören Sergei Eisenstein ansåg att filmens innehåll inte låg i bilden utan i de associationer som bildernas montage gav upphov till. Bild A tillsammans med bild B blev i hans vision inte AB, utan C. Storyboard är ett verk där helheten blir mer än dess beståndsdelar, där innehållet existerar i det som händer mellan skärmarna, likväl som inuti.

Elgáns lek med stilistiska rörelser som gränsar till det stereotypa pekar mot form som praktik. Men även det könsbetingade subjektet luckras upp. När videoklippen på vänster respektive höger skärm visar manliga och kvinnliga folkdansare, följer koreografins två dansare (på den centrala skärmen) inte ”sin” respektive roll. Den kvinnliga dansaren utför istället rörelser som står i samklang med de filmklipp den högra skärmen visar, och den manlige dansarens rörelser står i relation till det vi ser på den vänstra skärmen.

Att samma filmklipp/rörelser går igen på de båda skärmarna pekar mot en rörlig och formbar könstillhörighet. Genom att bara se till koreografin blir det svårt att se vilka rörelser som är ”manliga” respektive ”kvinnliga” men med de ursprungliga filmerna sida vid sida tydliggörs den kulturella konstruktionen av kön.

När den manlige dansaren rör sig som en björn och den kvinnliga som Spindelmannen blir det i ett ögonblick omöjligt att se skillnad på dem. Om man lyfter bort kontexten kan det som verkar väsenskilt vara väldigt likt.