I november 1952 detonerade Ivy Mike, USA:s och världens första vätebomb med en sprängkraft på över 10 megaton, över en atoll i Stilla havet. Året efter genomförde Sovjetunionen sin första provsprängning av en vätebomb. Järnridån hade fallit och världen gick in i atomåldern. De svampmoln som allt oftare steg över atoller i Stilla havet och i Norra ishavet bar vittnesmål om hotande förintelse, tryckvågor som kunde förvandla en stad till grus. I ljuset av detta skickade civilförsvarsstyrelsen och försvarsstaben 1955 ut en promemoria till Sveriges länsstyrelser. Alla större svenska städer skulle utrymmas vid annalkande krig, eftersom en vätebombsexplosion skulle ”utrota praktiskt taget hela befolkningen”. Under åren som följde pågick ett gigantiskt arbete för att i detalj planera hur en sådan folkomflyttning skulle utformas i praktiken. Från Stockholm skulle svindlande 700–800 000 människor omlokaliseras till andra delar av landet.

Men civilförsvaret hade från början en annan inriktning. Det växte fram under andra världskriget, som en del av det svenska totalförsvaret. Freds- och konfliktforskaren Wilhelm Agrell har karaktäriserat det som ett ”fullständigt existensförsvar.” Det viktigaste skyddet för civilbefolkningen i storstäder ansågs ända till början av 1950-talet vara skyddsrummen.

År 1952 och 1961 skickades en broschyr ut till samtliga svenska hushåll med information om hur människor skulle agera i krigstid. Skillnaden mellan de två broschyrerna var stor och avspeglar den förändrade hotbilden.

– I 1952 års upplaga är kärnvapen en vapenkategori tillsammans med mer konventionella vapen och lyfts inte fram särskilt. Men nio år senare har broschyren helt och hållet fokus på kärnvapenanfall. Hur människor skulle bete sig vid en utrymning, vad de skulle ha för packning, hur mycket mat de skulle ha med sig, gummistövlar, toalettpapper, slidkniv och så vidare fanns noggrant uppräknat, säger Lennart Rosander, som tillsammans med Per Olgarsson skrivit Om kriget kommer (2014).

I sin bok redogör de för det svenska civilförsvaret under det kalla kriget, med fokus på Stockholm. Under arbetet fick de tillgång till ett omfattande hemligstämplat material, efter att först ha blivit granskade av Säpo. Vad som förbluffade Lennart Rosander mest när de gick igenom arkivkapslarna var att utrymningen av Stockholm var så minutiöst planerad.

– Man gjorde till exempel upp avtal med vissa företag, som i händelse av krig skulle producera si och så mycket av vissa varor som sedan skulle skickas till olika platser i landet. Det var planerat vid vilka klockslag tåg skulle avgå från Stockholm vid evakuering.

Planeringen omfattade inte bara människor och varor, utan även levande djur.

– Det upprättades särskilda regelverk. Om man skulle få bort djur från gårdar och det inte fanns några transportmöjligheter hade man en särskilt organisation för hur de här djuren skulle drivas på vägarna ut ur områden som man befarade kunde utsättas för krigshandlingar. Hur länge man fick driva djuren per dag, hur många människor som skulle delta, det var skrivet hur raderna med djur skulle formeras och hur många personer som skulle ingå per drivningsenhet.

Lennart Rosander menar att man kan tvivla på om evakueringsplanerna av Stockholmsområdet skulle ha fungerat i praktiken. Och i slutet av 1960-talet ändrade civilförsvaret plötsligt strategi, från att planera för utrymning av Stockholm till att åter lägga fokus på skyddsrum.

– Vad man gör i slutet av 1960-talet är att man ändrar hotbilden för att – om man ska spetsa till det lite grann – verkligheten blivit så svårhanterlig. Man blev allt mer tveksam till om en storskalig evakuering skulle fungera. Vad man gör då är att man ändrar hotbilden så att den passar ett annat förhållningssätt. Man tonar ner kärnvapenhotet, trots att världen knappast hade blivit särskilt mycket fredligare.

Statistik från början av 1980-talet visar att Schweiz var det land i Europa som satsade mest på civilförsvaret per capita. Sverige kom andra plats. Men civilförsvarets dagar var räknade. Berlinmuren föll år 1989, och 1991 upplöstes både Warszawapakten och Sovjetunionen. Det kalla krigets dagar var över, och på kort tid skrotades det svenska totalförsvaret, där civilförsvaret ingick. Många av de anläggningar som ligger insprängda i bergrum runt om i Stockholm, och som byggdes under kalla kriget, har sedan dess rivits eller förfallit. Spåren efter en epok växer igen.

Man kan fråga sig om de resurser som satsades på civilförsvaret stod i proportion till hotet. Och var det inte något typiskt svenskt över den detaljerade planeringen?

– Förmodligen var det det, man kan se det som en planering som besvärjelse, menar Lennart Rosander. Planerar vi med en detaljgrad där vi förutser allt, då kanske vi klarar situationen.