1994 lämnade familjen Al-Khamisi, som tillhör den religiösa minoriteten mandéer, ett nybyggt hus och pappas guldbutik i Bagdad för att söka ett tryggare liv i Sverige. Vägen hit gick via Baltikum och de kastades mellan Östersjöns vågor i en trång fiskebåt innan de nådde Gotlands kust. Efter en tid på flyktingförläggning flyttade familjen till Åkersberga och därefter till Husby, där de bor än i dag.

– Boken är en berättelse om mitt liv, men ännu mer en berättelse om Sverige. Jag ville dokumentera de farliga res-vägarna hit, krigen vi flyr från, men också den fruktansvärda avhumanisering vi utsätts för. Dessutom ville jag dokumentera den här delen av Sverige inför framtida generationer. Det skulle också vara en bok som för en gångs skull inte riktar sig till en vit medelklass, säger Duraid Al-Khamisi när vi ses på ett Kafé i Husby centrum.

I Sverige gör familjen en klassresa nedåt. Pappan kommer aldrig in på arbetsmarknaden och mamman lider svårt av ensamheten. Hos Duraid växer frustrationen och hans liv kantas av slagsmål på Husbys gator innan han läser upp betygen, utbildar sig till journalist och så småningom skriver en bok. Regnet luktar inte här (Atlas) är en självbiografi och ett familjeporträtt som handlar om livet de flydde från, den farliga vägen hit och uppväxten i Stockholm.

– Det har varit hektiskt efter boksläppet med intervjuer och samtal. Diskussionerna har varit mångfacetterade och handlat om strukturell rasism. I förorterna är det många som känner igen sig i det jag beskriver om vithetsnormen, våldet och våra föräldrars tacksamhetsskuld. Det är demokratiskt viktigt att få förståelse för det här.

Men han säger också att vad boken står för är en tolkningsfråga och det är upp till läsarna hur hans historia tolkas.

– Jag ser mig både som journalist och konstnär och ibland är processen viktigare än slutprodukten. Jag började göra research för boken för fem år sedan och jag skrev på den i två år. När jag började skriva förstod jag hur stor del av mitt liv som har präglats av hat och ilska.

Och i dag ser Al-Khamisi en ännu större frustration bland unga i förorterna.

– Den präglas av mindervärdeskomplex och självhat. Men det finns också en enorm ungdomsrörelse här nu som håller på att förändra ungdomars syn på sig själva. Det fanns knappt när jag växte upp, så det har skett en stor förändring de senaste tio åren.

I boken skriver han om kravallerna i Husby, då bilar brändes till följd av att polisen sköt ihjäl en man i sitt hem. Det som han ser som grund till kravallerna, segregation och samhällsklyftor, har bara ökat sedan dess.

– Jag är inte så intresserad av att ge lösningar på problemet, i så fall skulle jag bli politiker, och jag vill inte heller bli representant för en stor grupp. Det enda jag säger är lyssna på människorna som drabbas. Det är en förutsättning att definitionen av problemet får formuleras av de berörda, men många idéer som kommer från människorna i förorten försummas. Vi behöver inte någon utifrån som kommer och säger vad vi behöver, vi kan rädda oss själva, säger Duraid Al-Khamisi.

I nästa andetag radar han upp problemformuleringar.

– Varför känner så få tillhörighet i partier? Varför stigmatiseras förorten? Jag har kommit till ett vägskäl, antingen erkänner samhället den strukturella rasismen eller – fuck you. Situationen är inte bra, vi har väntat för länge, diskuterat för länge. Vi är skitarga på att känna att vår blotta existens är fel. Och tacksamhetsskulden som den äldre generationen känner är ett gift.

På 1990-talet när Duraid var liten upplevde han rasismen som mer direkt och tydlig.

– Det var då lasermannen var aktiv och partiet Ny demokrati hade framgångar. Lärare och andra sa rakt ut åt mig: åk hem.

Men förutsättningarna att lyckas är sämre för invandrare i dag. Vita i Sverige är rikare än någonsin men var fjärde utrikesfödd person i Sverige riskerar att hamna i fattigdom, enligt Statistiska centralbyrån.

– Rasismen är mångfacetterad. Den kan komma leende i fina kläder, ibland stinker den, ibland sitter den bakom ett skrivbord och ibland är den en röst i telefonen hos SOS-alarm. Hela samhället bygger på rasism. Det är jobbigt att inse sin makt, det medför skam och skuld. Jag upplevde det själv när jag lärde mig om sexism och homofobi och insåg min roll i den maktordningen. Men det ligger på den privilegierade gruppen att ta reda på vad det handlar om. Jag ska inte behöva förklara rasism. Det är inte mitt jobb.