I den mån svenskar över huvud taget känner till vårt lands koloniala historia är det kanske västindiska slavkolonin Sankt-Barthélemy eller slavhandelsstationen Cabo Corso i nuvarande Ghana som dyker upp i minnet.

Medan kolonin Nya Sverige på Nordamerikanska östkusten ofta beskrivs i andra termer, säger historikern Adam Hjorthén:

– Den har kallats handelsstation och man pratar om kolonialister som emigranter. Och det finns starka sociala, politiska och kommersiella intressen av det sättet att beskriva Nya Sverige. Vad man laddar historien med är helt kopplat till de samtida intressena.

Svenskamerikaner har alltså skäl att se Nya Sverige som som startpunkten för svensk emigration till Amerika, istället för den egentliga massemigrationen på 1800-talet och framåt, menar Hjorthén.

– Genom att säga ”vi svenskamerikaner har faktiskt varit i Amerika ända sedan 1600-talet”, till skillnad från till exempel östeuropeiska emigranter, som bara hade varit där några år kanske – då har man liksom hävdat sin plats i det amerikanska samhället.

Så vad händer när man blandar ihop emigrationen med bosättarkolonialismen?

– Man döljer den koloniala betydelsen om man säger att den handlar om emigration. Det är ju två väldigt olika processer. Kolonialism är alltid förknippat med maktanspråk och rasism, där till exempel en stat lägger beslag på ett markområde och utövar makt mot lokalbefolkningen. Medan emigration handlar om individer som reser långa sträckor över Atlanten i strävan efter frihet. Det har mycket mer positiva konnotationer.

Berättelsen om vår koloniala historia har förändrats över tid, något som märks i hur man firar Nya Sverige-jubileum. Med ett ökat svensk-amerikanskt affärsintresse dominerade 1988 Svenskt Näringsliv för första gången planeringen av jubileet.

– Nu börjar man allt oftare beskriva Nya Sverige som en handelsstation där de som reste över Atlanten var våghalsiga entreprenörer. Det är helt uppenbart att man säger det på grund av de starka företagsintressen som finns i det här jubileet.

Ett annat sätt att skönmåla den svenska kolonialismen är att kalla den ett fredsprojekt, eftersom det till skillnad från i relationerna med brittiska och holländska kolonisatörer inte förekom några stora indiankrig i anslutning den svenska kolonin, berättar Adam Hjorthén.

– Det har man tolkat som att de svenska kolonialisterna hade ett exceptionellt fredligt och antirasistiskt sinne gentemot indianerna och att det fanns en djup vänskap mellan svenskar och indianer. Men senare forskning har visat att det nog dels rörde sig om en form av självbevarelsedrift hos kolonisatörerna, eftersom de var i minoritet i jämförelse med Lenape-indianerna. Dels upprätthölls freden genom indianernas eget diplomatiska agerande.

Lenape-indianerna har sedan 1980-talet själva deltagit i firandena, men uteslutande i symboliska hälsningsceremonier. I samband med invigningar av utställningar på museum har det förekommit att de fått instruktioner om vad de skulle säga, göra och ha på sig. 2013 återskapade svenskamerikaner de svenska kolonialisternas landstigning i Delaware 375 år tidigare, med en kopia av skeppet Kalmar Nyckel. Lenape-indianledaren Mark Gould skakade då hand med svenska kungen, vilket flitigt bevakades av pressen. Men Goulds namn nämndes inte, säger Hjorthén.

– Att Lenape-indianerna är med är en förutsättning för att man skulle kunna fortsätta fira detta som en positiv erfarenhet. Men sättet de tillåts vara med är inte som organisatörer som bestämmer på vilket sätt firandet ska gå till. Deras röst finns inte.

Att fira sin koloniala historia andra länder slutat med, menar Hjorthén.

– Det här är nånting som sticker ut. Liknande firanden av kolonier eller av koloniala landstigningar eller bosättningar har man slutat med från 50-talet och framåt. Det har blivit väldigt kraftigt ifrågasätt av just indianska grupper.

Men nog pratar man fortfarande om Columbus som ”upptäckare” av Amerika. Firas inte det?

– När man 1992 hade 500-årsjubileum av Columbus landstigning firades det i Spanien, Italien och USA. Men det blev väldigt kraftigt ifrågasatt att prata om honom som en upptäckare, inte minst bland indianer, som hävdade att de inte alls hade blivit upptäckta. Istället började man prata om ”möten”. Så det är ett exempel på när ursprungsbefolkning ifrågasätter de koloniala betydelserna och organisatörerna tvingas att förändra berättelserna.

Ett mer balanserat sätt att se på Nya Sverige vore att ge Lena-peindianerna större roll i historien, säger Adam Hjorthén.

– Den indianska befolkningen i USA är väldigt starkt marginaliserad och saknar stark röst i samhället. Det här är ytterligare ett exempel på hur de förnekas den rösten, i en historia som verkligen handlar om dem själva.

Och själva firandet kan man välja att avstå från:

– Det finns ingen naturlighet i jubileer eller minnesfiranden. Det är nånting som man har slutat med i nästan hela världen, man firar inte kolonialism. Men Sverige fortsätter med det.

Förskönar inte de flesta länder sin historiska roll för att skapa en positiv självbild?

– Att länder och grupper inte gärna vill se det dåliga ens förfäder gjort är inte alls ovanligt. Man vill framstå i god dager för man tänker att det speglar av sig på vem man är i dag. Du och jag kan inte rå för vad våra farföräldrar gjorde, men det blir viktigt i dag på vilket sätt vi förhåller oss till historien, eftersom betydelsen av historien finns i vår samtid, nu i dag, och den är också laddad med maktanspråk.

Och för den som har en kolonial historia är sättet att framställa sig i god dager att ta avstånd, menar Hjorthén.

– Därför är det ju så konstigt att man från svenskt statligt håll inte gör det, utan att man snarare säger att vi har en kolonial historia och vi är väldigt stolta över den.