Den här artikelserien inleddes med två artiklar om två olika graffitimålningar som fortfarande finns kvar, mer än tio år efter att de uppförts. Den första gjord med fastighetsägarens tillstånd - den andra utan. Den tredje målningen lämnades orörd i flera år innan den slutligen försvann. Den var inte gjord med direkt tillstånd från fastighetsägaren, utan genom att ytan öppnades för fri graffitimålning och sedan stängdes igen.
Dessa tre målningar måste betraktas som undantag. Vanligtvis försvinner graffiti snabbt genom olika klotterborttagningsprogram - ibland redan timmar efter att målningarna gjorts. Det finns till och med de som hävdar att borttagning utgör en förutsättning för graffiti. Till dessa hör den amerikanska forskaren Susan Stewart. Hon menar att graffiti inte främst består av enskilda verk 'utan en process, en våldsam och fortlöpande reproduktion. Genom underhållsprogrammen har kommunerna endast lyckats skapa mer utrymme och nya ytor att skriva på, något som graffitiskrivarna i själva verket är betjänta av'. (Tidskriften 00-tal, nummer 4, 1991.)
Även om Stewart har en intressant poäng kan jag inte riktigt hålla med henne och den här serien är delvis skriven för att visa att graffiti består av enskilda konstverk som går att diskutera och analysera.
Men hennes påstående pekar mot tiden som en viktig aspekt i graffiti. För även utan borttagningen så är den genomsnittliga graffitimålningens livslängd kort. Lagliga väggar fungerar som regelrätta scener där en ny målning ibland görs innan den tidigare målningen torkat, och målningar på de väggar som inte är lagliga men heller inte saneras målas ofta också över förr eller senare av andra graffitimålare. De få målningar som överlever i flera år får antikvitetsvärde bland graffitimålare och andra intresserade.
Jag tror att det är graffitins tillfälliga prägel som gör att graffitimålare ofta behandlar traditionsfyllda helger och högtider i sin konst.

Det är dan före dan före dopparedan 2003, inne i city, överallt köer och fullt med folk. Själv har jag fortfarande flera julklappar kvar att handla. På väg mellan två affärer får jag se Dnes, Tiers och Ques julpyntning av Hötorgets tunnelbanestation. Hjärtat tar ett häftigt skutt för att sedan varva ner mitt i julstressen. Jag stannar upp, tar ett djupt andetag och tittar på målningen. Det var länge sedan jag såg en så välproducerad och genomarbetad stationspiece. Sakta börjar en verklig julstämning sprida sig i kroppen.
Först ett grönt grodliknade monster med pistol i början av piecen och en tomte hämtad ur Kalle Anka som vilar sig mot Ques 'e' i slutet av namnet - mössan har han tappat och den har satt sig ovanpå 'Q'. Stilarna är ganska enkla, och förmodligen är hela verket snabbt och effektivt målat, men helt utan slarv. I överkant ramas bilden in av en enkel skyline, som belyst bakifrån tecknar sig mot en djupt blålila vinterhimmel. En upplyst kyrkklocka visar nio. Men det är inte någon entydigt idyllisk julmålning, för längst ner till höger kan betraktaren läsa 'Santa Claus is a drug dealer' (Tomten är en knarklangare).
Ifyllningen är enhetlig och går i mörkt och ljust grönt, med enkla accentuerande dimmers i rött och vitt. Ovanpå och nedanför alla bokstäver vilar snö, deras outlines är ganska tjocka och nästan lite ludna. De är förmodligen dragna i ett svep med mediumcap och sedan skuggade neråt vänster. Samma lite ludna kvalitet finns återfinns i highlightsen samt den ljusblå seconden som skär av texterna och figurerna mot bakgrunden. Jag får en känsla av stafettmåleri - det har gått undan, men samtidigt ska allas individuella prestationer sammanstråla i ett gemensamt resultat.
Men trots enkelheten och enhetligheten är det tre olika individers stilar som trängs där mellan de två figurerna nedanför stadssilhuetten. Först Dnes kraftiga och bastanta, liksom långsamt svängande stil; därefter Tiers lite spralliga och bångstyriga bokstäver där versala 'T' och 'R' ramar in de gemena 'i' och 'e'; och sedan till slut Ques nästan throwup-artade stil där 'Q' och 'U' står som stabila pelare mot vilka det betydligt svängigare 'e':et lutar sig.

Ända sedan slutet av åttiotalet har det varit en utmaning för den aktive graffitimålaren att ta sig in och placera en målning på någon av de centrala tunnelbanestationerna, särskilt vintertid då de samtidigt erbjuder en fristad från kylan. Det finns onekligen ett inslag av sportprestation över det hela.
Och samtidigt så mycket mer. Framför allt för mig som betraktare. För även om jag inte kan undgå att imponeras av målningens placering så är det inte prestationen som får mig att stanna upp - utan att den rubbar min förväntan. Jag vet hur Hötorgets tunnelbanestation ser ut. Bortsett från Gun Gordillos ljusinstallation i taket som sedan 1998 pryder stationen, så såg den ungefär likadan ut när jag var barn. Målningen får mig att stanna upp och förnimma både mig själv och ett rum som jag oftast annars bara ser som en transportsträcka.
Det är graffiti, gatukonst och reklam som på olika sätt gör tiden synlig i de offentliga rum där vi som medborgare på gott och ont utsätts för varandra. Reklamen oftast med tillstånd, graffiti och gatukonst oftast utan. Reklamen oftast med ett uppenbart budskap, graffiti och gatukonst ibland med en provocerande brist på uppenbar betydelse.

Annars präglas Stockholms offentliga rum av stabilitet och centralstyrd kontroll. De ska vara representativa och förutsägbara. I detta sammanhang ter sig graffiti hotfullt, laglig som olaglig, eftersom bildkulturen vuxit fram nästan helt utanför kontrollsystemet.
Graffiti hjälper till att decentralisera det offentliga rummet och därmed medverka till att många offentliga rum bildas som inte är representativa utan står under ständig användning, omvandling och omförhandling. Detta har bidragit till att graffiti blivit mycket mer kontroversiellt i Stockholm än i de flesta andra storstäder i Europa.
Som sämst är graffiti så hänsynslöst applicerat i en miljö att den bara fungerar som ett verktyg för de krafter som ytterligare vill öka kontrollen. Men som bäst tycker jag att den berikar platsen. Inte nödvändigtvis genom att försköna en ful miljö, utan genom att tillföra nya perspektiv och aspekter samt genom att bryta upp känslan av avslutad process.

Dnes, Tiers och Ques julhälsning till stockholmarna är ett bra exempel på detta. Den är inte målad för evigheten, utan med förförståelsen att den kommer att försvinna. Om inte samma dag så åtminstone snart. För senast tjugondedag Knut ska julen buffas ut.