Berättelsen hålls vagt ihop kring den vackre, konstant påtände och apatiskt blaserade George Miles, vars loja existens på ett kalejdoskopiskt vis ringas in i bokens åtta kapitel. Vi får följa honom och personer i hans närhet i en grå tillvaro, där enda räddning från ledan är nästa kick genom droger, sex och våld. Men trots varierande grader av fasa och exploatering lyckas sökandet aldrig leverera förlösande katharsis. Efter nederlag och förtvivlan finns bara fler sår: tilltagande tomhet, leda, likgiltighet, vansinne, och nästa kick.

Cooper är briljant på att fånga denna håglöshet och frustration genom sin avskalat strama prosa. Formmässigt är den mycket stark, kanske främst genom den välgörande medkänsla för karaktärerna som aldrig tappas, hur vansinniga handlingar som än sker. På så sätt behålls en genuin omtanke och möjlighet till identifikation som, till skillnad från Ellis ofta ganska cyniska credo, bara gör berättelsen än starkare och smärtsammare.

Förmodligen har man inte vågat ge ut denna svarta skildring i Sverige tidigare, just på grund av det 'perversa' våldets avvikelse från sexuella normer. Men samtidigt har man uppenbarligen fokuserat onödigt mycket på denna romans ytfenomen. För bakom våldets yta finns en - måhända krass - men essentiell, storartad och stark läsupplevelse.