Det här det här är Andy Warhol! utropar en upphetsad mormor till sitt barnbarn och rusar fram till Warhols bild bland flera dussin porträtt av kända New Yorkare som Jonas Meklas tagit och som visas på konsthallen PS 1 i New York. På året tjugo efter sin död tycks Andy Warhol alltjämt vara en fixstjärna i stadens kulturliv och frågan är om han under sin levnad någonsin var så närvarande.
Redan på flygplatsen får jag syn på Warhols/Campbells soppburkar i en reklamfolder för MoMA (Museum of Modern Art), med en förklarande text att museet har världens främsta samling av modern konst. På biograferna går Factory Girl om förhållandet mellan Warhol, Edie Sedgwick och Bob Dylan, och på gatan hör jag ett dejtande par diskutera vilken skådespelare som bäst porträtterat Warhol på den vita duken. På flera museishopar har böckerna om honom förärats egna hyllor. En bokhandel skyltar med översiktsverket Imagining America vars omslag illustreras av ett bildmontage där Warhols soppburkar bildar ränderna i den amerikanska flaggan och en abstrakt komposition av Jackson Pollock utgör stjärnorna. Jag undrar vad han själv skulle ha tyckt om rollen som en av två nationella konstpatriarker.
I en gammal skola i Queens ligger PS 1, som från början var ett helt oberoende konstrum, men som sedan några år sorterar under MoMA. Just nu visas bland annat brasilianske Vic Muniz fotografiska parafraser på konsthistoriska mästerverk utförda i banalast tänkbara material. En Mark Rothko i Pantones tryckfärgsprover, Goyas Saturnus som slukar sitt barn av organiserat skrot och Hans Namuths berömda fotografi av en målande Jackson Pollock återskapad i chokladsås.

PS 1:s grundare Alanna Heiss har varit curator för utställningen Not for Sale som bygger på verk som de inbjudna konstnärerna valt att inte sälja, samt en kort förklaring till varför de inte velat göra det. David Reeds samt Christos och Jeanne-Claudes bidrag har visserligen varit ute på konstmarknaden men konstnärerna har av olika skäl valt köpa tillbaka verken. De senares berättelse utvecklas till en liten miniessä över spelet mellan konstnär, konsthandlare och konstsamlare.
Maya Lin, mest känd för Vietnammonumentet i Washington, visar en tredimensionell skiss (Model for 2*4 Landscape) minutiöst byggd av tusentals små träbitar som bildar ett böljande landskap. Hon berättar att hon inte säljer sina skisser eftersom de är en väg till verket och inte konst i sin egen rätt. Samtidigt beskriver hon en arbetsprocess som pendlar fram och tillbaka mellan modell och verk, där målet är att fånga skissens ursprungliga karaktär. Hennes beskrivning får mig att undra om det inte är skissen som är originalet och verket en kopia. Det är just konstnärernas berättelser som är den verkliga behållningen på denna spretiga men samtidigt opretentiösa och roliga utställning.

Tvärs över gatan ligger Five Points: en gigantisk och vilt curerad graffitiutställning som står under ständig omhängning. Den startades för över tio år sedan (då under namnet Phun Phactory) av Pat de Lillo som ville kanalisera graffitimålarnas kreativitet in i lagliga projekt. Nu är Pat försvunnen och ingen tycks veta vart han tagit vägen, men sedan något år har graffitimålaren Meres tagit över verksamheten. Principen är dock densamma. Den som vill måla ringer eller mejlar och får sedan ett tillstånd och en plats tilldelad. När målningen är klar får den sitta i ett par månader innan någon annan får platsen. Resultatet är ett hus med hundratals målningar runt hela kvarteret, från trottoar upp till taknock, och som lockar både konstnärer och besökare från hela världen. Kvaliteten varierar stort. En målning med New Yorks skyline och budskapet The Rotten Apple av FX och en satir i grotesk stil av Lady Pink och Smith med fastkedjad rosa frihetsgudinna sticker ut just nu.
Nästan varje dag är det någon som målar och i dag står veteranen Enrique Part one Torres på ett av taken och arbetar tillsammans med en tysk och två schweiziska graffitimålare. Enrique är en man som börjar närma sig femtio och har som så många av New Yorks graffitimålare puertoricansk bakgrund. Han beskriver sin stil som traditionell och karaktäriserar den mer precist som semi-mechanical swirl. I över trettio år har han med sina poetiska målningar hört till stadens främsta konstnärer, men eftersom den konstinstitutionella uppbackningen av personer med Enriques bakgrund och inriktning har varit obefintlig, så har han nästan lika länge försörjt sig som textilfabriksarbetare. Ur det här perspektivet ter sig temat på Not For Sale som en ouppnåelig lyx.

Brooklyn Museum berömmer sig om att vara det första amerikanska konstmuseum som ställde ut afrikansk konst som konst och inte etnografiska objekt. Det har också varit en institutionell plattform för att artikulera en feministisk konstdiskurs, och nu öppnar museet ett permanent centrum för feministisk konst och konstforskning.
Själva museifasaden är dock uppfordrande klassicistisk och kröns av fjorton män hämtade ur religionens, politikens, filosofins och kulturens sfärer. Dessa har nu fått viss motvikt genom Judy Chicagos massiva installation The Dinner Party från 1979 som fått ett permanent hem och ska utgöra det feministiska centrets symboliska hjärta. Det är ett suggestivt verk som bygger på den enkla idén att samla närmare fyrtio av historiens och mytens mest inflytelserika kvinnor vid ett och samma middagsbord. Bland de inbjudna märks faraon Hatshepsut, poeten Sapfo, målaren Artemisia Gentileschi och författaren Virgina Woolf. Samt (förstås) Mary Wollstonecraft som med sin A Vindication of the Rights for Women ibland kallats världens första feminist.
Rummets väggar är mörka vilket får det triangulärt formade bordet att lysa i all sin prakt. Varje kuvert är konstfullt utformat för att representera en enskild individ och dukarnas broderier får mig att tänka på heraldiska flaggor. Bordsplaceringen är kronologiskt ordnad och möjligtvis skulle man kunna invända att verket allteftersom det lider blir väl centrerat kring den angloamerikanska kultursfären. Den tredje och sista bordsänden heter också From the American Revolution to the Womens Revolution och här har åtta av de tretton kvinnorna haft sin huvudsakliga verksamhet i USA. Samtidigt finns en interaktiv aspekt där besökaren uppmanas kommentera verket och lämna in egna förslag på vilka den vill bjuda in på middagsfesten.

Utan titel är sannolikt det senaste århundradets allra vanligaste titel på ett konstverk, och den signalerar att konstverket är öppet för betraktarens egen tolkning. Namnet The Untitled Show på Eyejammie Gallery i Chelsea syftar som jag ser det snarare på verkens osäkra status, i gränslandet mellan bruks- och konstföremål. Utställningen består nämligen av konst på skateboards och här är närmare hälften av konstnärerna graffitimålare. Design-, reklam- och modebranscherna har varit betydligt skickligare än konstinstitutionerna på att förstå och utnyttja graffitikonsten, och det är knappast en slump att curatorn Cey Adams är både graffitimålare och grafisk formgivare.
På vernissagen är galleriet knökfullt och kön utanför ringlar lång. Galleristen Bill Adler (annars mest känd för att vara en av grundarna till skivbolaget Def Jam Records) står vid ingången och skriker på oss, när vi väl kommit in, att vi måste cirkulera så att alla får se konsten.
Stämningen är ändå avslappnad och vi som samlats utgör tveklöst den socialt och etniskt samt klass- och åldersmässigt mest blandade publik jag hamnar i under mina tio dagar i New York. Från de yngsta (wannabe-)graffitimålarna i nedre tonåren som samlar tags från de äldre i sina blackbooks till distingerade gråhåriga äldre damer och herrar som kommer inminglande från andra vernissager i området; däremellan unga hipsters och modeavantgardister, skejtare och coola hiphopare.
Jennifer Brannon är den enda som på allvar tycks förhålla sig till, och poängtera, skateboarden som bruksobjekt och har monterat ett par högklackade Giorgio Armani på sin bräda. Min personliga favorit blir Ghosts råa graffitistil utförd i delikata pastellfärger. De totalt 49 brädorna/tavlorna betraktas (och säljs) av galleriet som ett enhetligt verk, men sedd som en installation är helheten sämre än delarna.

Varken känslomässigt eller intellektuellt lyckas jag få detta till ett verk, annat än som ett axplock av olika visuella strategier presenterat i ett gemensamt format. Men som plattform för ett möte över sociala barriärer fungerar det utmärkt och det är det inte många utställningar som lyckas med.
Även Printed Matter Inc ligger i det galleritäta Chelsea. Det är en bokhandel/galleri med fokus på tryckt konst, främst i form av artists books. Även här finner jag Warhol, nu i form av en fin men helt ordinär affisch från 1968 för en utställning på Moderna museet i Stockholm. Pris: 2 400 dollar eller cirka 17 000 kronor. Vid mitt besök är det release för antologin av Technologies of Intuition sammanställd av Jennifer Fisher, som menar att intuitionen som konstnärlig kategori och begrepp blivit marginaliserat inom postmodern teori och kritik.
I ett hörn utför konstnären Linda M. Montano en performance där hon ger enskilda besökare rådgivning i konst- och livsfrågor. Trots en glesare publik upplever jag tillställningen som stelare än The Untitled Show. Jag får en känsla av att jag inte är välkommen, trots att jag faktiskt fått en inbjudan över mejlen. Vissa gallerier är skickliga som få på att få en att känna sig som något katten har släpat in.

Detta gäller tydligen lika mycket i New York som i Stockholm. Vernissagevinet står på behörigt avstånd från besökarna och räcks omedelbart fram till vissa besökare medan andra inte bemödigas en blick. Och samtidigt som jag bläddrar i boken får en annan besökare en indiskret vink om att det finns några signerade exemplar.
Det är ett beteende som inte står den snobbigaste modeboutique efter. Trist med tanke på att Printed Matter Inc är en konstnärsdriven verksamhet, och extra underligt då Montano enligt inbjudan arbetar med att undersöka hur konst kan skapa sociala situationer samt försöker sudda ut gränsen mellan konst och liv.
Nu är det knappast hennes fel att inramningen känns stel, men när det gäller publikattityd tycker jag att fler gallerier borde lära av Bill Adler på Eyejammie Gallery: att hellre än för få, bjuda för många och därmed bli tvungen att skrika Cirkulera – alla måste få möjlighet att se konsten!.