Wild Style HiphopVar: DansmuseetPågår: T o m 9 september

Mer vital än hundra flashdanser står det på omslaget av min gamla VHS-kopia av filmen Wild Style (1983). Det är en träffande karakterisering av en av världens bästa dåliga filmer. Hollywoods tidiga försök att beröra hiphop – ytligt i Flashdance (1983) och genomgripande i Beat Street (1984) – må vara proffsigare på alla plan, men de saknar helt den närvaro och autenticitet som präglar Charlie Ahearns lågbudgetklassiker.Alla skådespelare spelar karaktärer som mer eller mindre bygger på deras egna erfarenheter och identiteter (breakarna är breakare, graffarna graffare och så vidare). Att agerandet är filmens verkligt svaga punkt får man överse med när självaste Lee Quinones spelar huvudrollen som den mytiske graffitimålaren Zorro och Lady Pink (Sandra Fabara) gör hans kollega och flickvän Rose. Även Busy Bee och Fab 5 Freddy har framträdande roller. Detta tillsammans med det fantastiska soundtracket samt bilderna från Bronx och Manhattan anno 1981-1982 gör filmen unik.Cold Crush Brothers rappar, Rock Steady Crew breakar, Grand Master Flash och Grand Wizard Theodore visar upp sina skills vid skivspelarna. I dag när rap samtidigt är gräsrotsrörelse och ett av musikindustrins mest lukrativa segment så känns de långa scenerna med uppträdanden utan tydlig koppling till filmens handling både rörande och lite knasiga.Wildstyle är en film helt genomsyrad av hiphop, fast innan konceptet hiphop egentligen fanns. Snarare har den tillsammans med en handfull andra böcker och filmer skapat bilden av rap, graffiti och breaking som en sammanhållen kultur. Många dussin rappare såsom Nas, Beastie Boys och Cypress Hill har i sin tur samplat bitar ur filmen.

På Dansmuseet visas nu utställningen Wild Style Hiphop med Ahearns fotografier från förarbetet med filmen (samt några av Martha Cooper från själva inspelningen). Jag var först skeptisk till idén att bygga en dokumentär fotoutställning på bildmaterialet från arbetet med en spelfilm men måste erkänna att det fungerar utmärkt. Ämnet skapar en avgränsning som samtidigt tillåter utflykter bortom filmen: en miljöbild från ett utplundrat hus i södra Bronx där den gamla apoteksskylten på hörnan ropar ut DRUGS, ett porträtt på Zephyr framför en Jackson Pollock på MoMA. I utställningen finns heller inget av det nostalgiska skimmer som i dag annars lägger sig som tunn hinna över själva filmen.

Ahearn har använt sitt bildarkiv i boken Yes Yes Yall (2002). Han har ändå lyckats plocka fram flera spännande men tidigare oanvända fotografier. Jag dröjer framför en enkel snapshot med Kase II, Busy Bee, Fab 5 Freddy och ytterligare några unga män mellan ett biljardbord och en av Kases målningar. Mycket av min lockelse för hiphop fanns i drömmen om ett annat liv, ett i en riktig storstad. I den här bilden slås jag istället av likheten – samma sorts lite anpassade piece i samma sorts aningen trista ungdomsgårdsmiljö fanns i Stockholm några år senare.

Fotografier på de två tågmålningarna Wildstyle av Dondi White (1961-1998) samt Heroin Kills av Dondi och Zephyr (och med en liten character av Charlie Ahearn själv) finns i vardera änden av rummet. De är välkända och har synts i många sammanhang men har knappast tidigare hängt på ett museum och jag njuter av att få se dem i detta sammanhang.Däremot stör jag mig på att man i informationsmaterialet satt ett viktigt begrepp som battle inom citationstecken. Det kanske framstår som småsint att anmärka på en sådan detalj, men det ger ett valhänt intryck och det skulle knappast ha accepterats om det gällt någon annan kulturyttring. Det är en skönhetsfläck i marginalen av en annars unik utställning som Dansmuseet ska ha all heder för.