Första gången som Moderna museet tog sig an Andy Warhols konstnärskap innebar något av ett internationellt genombrott för konstnären. Då, för fyrtio år sedan, var Warhol redan en tongivande konstnär och celebritet i USA men på Moderna fick han för första gången breda ut sig i helfigur på ett modernt konstmuseum i Europa. Att det skedde i konstvärldens halvperifera Stockholm framstår i dag kanske som anmärkningsvärt, men Moderna var ett ungt, vasst museum mitt uppe i att skaffa sig internationell ryktbarhet - just genom att koppla lite oväntade grepp och erbjuda unga uppåtsträvande namn en institutionell plattform.

Sedan dess har Warhols stjärna bara ökat i lyskraft. Och tycks göra så än i dag, drygt tjugo år efter konstnärens död. Förra våren besökte jag New York och mötte honom överallt och i alla sammanhang. Här i Sverige aktualiserades han så sent som i höstas i en diskussion om huruvida några Brilloboxar av trä ska räknas som äkta Warholverk eller som utställningsscenografi producerad efter konstnärens död.
När det nu återigen är dags för Moderna så maxar museet konstnärens kändispotential: lånar titeln från Truman Capotes debutroman, ställer dekor i ett skyltfönster vid NK:s huvudentré och lägger en reklamfilm på nätet med coola tjugonånting-modeller tillsammans en åldrad Nils Petter Sundgren, samt ordnar Bindefeldtinvigning på Berns med Bianca Jagger och John Cale. Resultatet låter inte vänta på sig. Det blir en fenomenal täckning i media och nya publikrekord.

Är utställningens inramning helt (kon)genial eller bara för mycket? Jag lutar nog åt det sistnämnda. Förvisso var Warhol svag för glamour och som gammal reklammakare skicklig på marknadsföring. Även som konstnär gjorde han reklam, och det går knappast att tala om honom som någon slags antikommersiell konstnär, men det fanns i alla fall en distans, en nyfikenhet och nerv som laddar och osäkrar hans verk. Man kan förstås invända att museets reklamkampanj är just en kampanj och inte en del av utställningen, men jag saknar ändå någonting som skaver och som gör att inramningen känns som något mer än smart marknadsföring där museum, varuhus, reklambyrå och festarrangör får glänsa i stjärnans strålljus.
Väl på plats känns det däremot mer som en nöjespark än en kändisfest och utställningen sprakar och gnistrar, gnisslar och skramlar. Det är underbart befriande och jag har svårt att ta in att detta är samma rum som för bara några veckor sedan rymde museets Baertlingutställning. Den solenna och högtidliga stämningen är ersatt av en uppsluppen och prismatisk... ja, hur ska man beskriva den egentligen, jag tror faktiskt att folklighet är det mest träffande ordet. Besökarna pekar på verk, fnissar och pratar högt med varandra, och vissa enstaka skakar uppgivet på huvudet. Under mitt besök hör och ser jag också en handfull personer prata i mobil, vilket förmodligen hade varit oacceptabelt på Bertlingutställningen.

Den uppsluppna tonen sätts redan vid slussen som leder in i utställningens själva centrum. Ett dussintal heliumfyllda 'silvermoln' svävar runt och lockar till lek. Barn i alla åldrar puttar runt molnen, och ett av dem lyckas smita ut och lyfta mot taket inne i den stora utställningssalen, där det raskt fångas in av personalen och föses tillbaka. Slussen blir en passage där man lämnar vardagen för att träda in i Warholland.
Det känns som att stämningen väl speglar den förströdda nyfikenhet som tycktes prägla Warhols egen personlighet, i varje fall som den framstår i flera av utställningens filmer - en märkligt tillbakadragen stjärna som man ibland får anstränga sig för att höra, då andra talar högre och tar mer plats. Warhol ter sig ofta lätt frånvarande, och det är som om han befann sig överallt och ingenstans.
Andra röster, andra rum kopplar ett brett grepp på Warhols verksamhet och visar reklam, formgivning, tidskriftsproduktion, videodagböcker, tapeter och tavlor. Tyngdpunkten ligger dock på rörlig bild och det stora rummet domineras av ett trettiotal skärmar där lika många filmer visas simultant. Berömda verk som Empire och Chelsea girls visas, liksom mer obskyra delar av Warhols filmproduktion.

Själv blir jag dock mest fascinerad av konstnärens egna teveshow, Andy Warhol TV (1981-1987) som bland annat gick på en liten lokal station i New York, och senare i den då unga kanalen MTV. Programmen visas på små bildskärmar i ett mindre och lugnare rum som angränsar till den stora utställningssalen.
Här framstår Warhol som prestigelöst ödmjuk och alltjämt lika nyfiken på det nya, trots sin vid det laget synnerligen upphöjda position (och relativt höga ålder). Centralpersoner ur olika riktningar från det tidiga åttiotalets konstscen möter modedesigners, musiker och andra. Några vänner, som Jean-Michel Basquiat och Debbie Harry med Blondie, återkommer i ett antal avsnitt men lika ofta känns valen oväntade. Ett inslag heter New faces och innehåller korta presentationer av unga personer som på något sätt intresserat Warhol: fotomodeller, brats, graffitimålare och klubbentreprenörer passerar revy. Kort sagt: det en salig blandning som trots att det gått mer än tjugo år känns märkligt fräsch.
Det är bland annat Andy Warhol TV som gör att Andra röster, andra rum blir en utställning som jag absolut måste återvända till. Ett besök räcker inte för att tillgodogöra sig Warhols livsverk.