Skaran är stor som redan känner Johans Kindes namn. Mest förknippas han med Lustans Lakejer och den av hans penna uppskissade gymnasiepoetiska drömvärld av Uppdrag i Genève, Diamanter, En nöjenas natt och allt vad nu låtarna heter. När Kinde nu romandebuterar, snart 30 år efter Lustans Lakejers genombrott, är det med en roman om ett New Romantic-band som slår igenom i åttiotalets Stockholm och om vad som händer bredvid den offentliga världen där de vuxna blir gamla, medan barnen blir vuxna. För handen, förmodar jag, ligger en lätt omfriserad självbiografi.

Som väntat - det handlar ju om unga moderna stjärnor i musiken - blir det en del knark och mycket sex. Huvudpersonerna är, som Kinde beskriver det i en av sina texter från åttiotalet, fyra unga män i nattens tjänst. Det hela känns som en vittnesbörd om på vilket sätt Kinde och hans homies gick till väga när de genomlevde vuxenhetens grabbiga reningsbad av flickor, offentliga lokaler, alkoholdrycker och utlandsresor. Alltså ett lika uttjatat tema som Evert Taubes sånger om Fritiof Andersson, Ulf Lundells Jack eller de tidiga Rockyalbumen behandlar. Men det är inte riktigt hela sanningen: ett par gånger tar han med läsaren norrut med Roslagbanan. Där, i Jonas Gardell-land, ryms en föräldratragedi.

För att göra Kindes roman rättvisa måste den läsas ur två perspektiv. Boken är nämligen inte bara berättelsen om en tonårings utveckling från fjunig gymnasist till tjugoåring i kollision med sitt livs första stora motgångar - romanens språknivå är i stadigt uppåtgående, och tecknar tydligt en linje från pojkrumspoesi till romantext. Eller mer specifikt: språknivån börjar på en närmast harlequinliknande nivå, för att sedan stadigt och målmedvetet arbeta sig uppåt. Det är synd och skam att redaktören inte sagt åt på skarpen och krävt en omredigering av Kinde, för om berättar- och språknivån från de sista femtio sidorna vore genomgående i romanen hade Kindes debut känts genomarbetad och överträffande all förväntan. Nu känns den istället ojämn och halvfärdig - ibland bra, ibland till och med betagande, men alltför ofta bara trivial.