Det allra bästa med Stockholms jazzfestival är den otroliga fantastiska och kärleksfulla stämning som alltid infinner sig. Tänk dig tusentals musikälskande människor i alla åldrar som går runt och myser och ler åt varandra, medan musiken från den stora scenen fyller upp hela området.

Esbjörn Svenssons trio var ett efterlängtat element på Stockholm Jazzfestival. Och de gjorde ingen besviken, utan bjöd som vanligt på sin energi, intensitet och förmåga att trollbinda publiken. Det jag gillar med Esbjörn är att de aldrig tappar sin livfullhet; och så och improviserandet, som egentligen ska vara ledordet i jazzmusiken men som många gånger kan förloras hos trötta jazzband. Till och med när en båts siren hördes i bakgrunden tog basisten Dan Berglund vara på ljudet och spelade mot det. Man kan se på Esbjörn Svensson, Dan Berglund och Magnus Öströms att de lever i sin musik, och att varje ton är unik i varje låt.

Esbjörn Svenssons trio bjöd på en magisk konsert och lyfte hela festivalen, som annars var lite trött i år. Den populäre Van Morrison gjorde visserligen en mysig och snäll konsert men så mycket kraft och lekfullhet fanns inte där. Han kändes snarare ganska trött där han satt på sin stol och betade av sina låtar. Lite småtrevligt, men inte speciellt livfullt alltså.

Andra artister på årets festival var Torbjörn Zetterberg Hot 5, Nils Landgren Funk Unit och Lisa Ekdahl som ersatte Otis Redd och var ett av de sista tillskotten på festivalprogrammet. Många konserter hölls även i år på Konserthuset men jag föredrar att befinna mig på Skeppsholmen för att se jazz. Det är där den är som bäst, och det är det som gör Stockholm Jazzfestival så speciell.