Traditionell folkmusik, samisk trollmusik
Det lilla kraftfulla instrumentet. Fiolen finns överallt på Urkult, det är oundvikligt. Det lilla instrumentet kan hävda sig i stora kraftmätningar. Nina Volgert spelade intensivt och glatt tillsammans med nyckelharpa, cello, tvärflöjt och säckpipa/trumma i Babajaga utanför stora entrén på fredagen. På lördagen spelade hon på den fria scenen, och så slutligen utanför stora entrén tillsammans med Fuego med eld-uppvisning.
Det norska bandet Gåtes expressiva violinist Sveinung Sundli kopplade som alltid el till sin fela, för Gåte gör rock av sin folkmusik och kryddar den med spännande effekter. Sveinung Sundli körde slut på sin fiol under spelningen.
Ellika Frisell stod för fiolen i duon Ellika och Solo, där Solo Cissokho spelar kora (västafrikansk harpa). De gav oss en massiv och kärleksfull spelning. Det svensk-senegalesiska bandet är en spännande konstellation; Solo en färgstark man från Senegal och Ellika en lite äldre, lekfull svensk kvinna. Det är svårt att säga om glädjen kommer just från fiolen, men faktum är att den finns överallt. Det svenska klezmerbandet Östblockets violinist Filip Runesson eldade på med sin fiol på lördagens minst sagt överhettade spelning. Det är helt annan musik, men fiolen är med. Bäsk spelade polskor och violinisten Hans Kännemark älskade sitt instrument. Vi fick bland annat höra en låt som han hade drömt ihop. Deras musik är så olika, men det är samma instrument och alla artisterna spelar det med samma kärlek.
Magiskt samiskt. För boende i Sverige, Norge, Finland och Rysslands norra delar är jojken inte obekant. Det sångsätt som finns i den samiska kulturen är urgammalt och påminner om vårt nordiska kulturarv, vår mäktiga natur och dess andeväsen.
Mari Boine med band hade rest i tolv timmar från Norge för att ge oss en av festivalens höjdpunkter. Över Näsåkers skog och vatten ljöd hennes kraftfulla stämma. Om inte Urkult redan framkallat längtan till ett liv närmare naturen, så gav Mari Boine i alla fall mig en stark längtan att flytta tillbaka till de norrländska skogarna.
En extra konsert. Vi som åkte med busskooperativet Kontrabuss till festivalen fick inte bara en lång men mysig färd i gamla fina bussar med vänliga människor. Vi fick även en alldeles speciell överraskning. Östblocket hade spelat på en överfull dansloge dagen innan med en svettig och lycklig publik och det var många som inte fick plats. Under hemfärden spelade de för oss 'kontrabussare' i en dryg timme. Hela bussen rycktes med i sång och dans, och det var en av festivalens bästa spelningar. 'Det är som om vi är en liten festival-oas som rullar in i storstaden' sa Sofia som satt bredvid mig. Östblocket verkade vara lika lyckliga som vi.