Så också i Ful flicka, ett verk för två kvinnliga dansare med urpremiär på Moderna Dansteatern den 3 september 2004. 60 minuters lek och spel med teatrala uttryck och gester, dans och kroppspråk. Det handlar om makt och underkastelse: att styra och styras, använda och användas. Om vilja och ovilja, lust och olust, att vara både lik och olik. Flickors eviga pendelrörelse. Men också om att kasta om och byta roller, plötsligt njuta av styrkan i att kunna slåss. I vissa delar lyckas det att vara subtilt mimiskt och musikaliskt-dansant samtidigt, på ett

oemotståndligt intelligent vis. Helt uppenbart besitter koreografen ett rikt, mångfacetterat rörelsespråk med både djup och komplexitet. Dansarna Liisa Ylä-Outinen och Kristiina Viiala går både bokstavligt och bildligt i takt och speglar varandra kusligt exakt.

Spegellika tvillingflickor som gör ruggiga saker med och mot varandra iklädda något slags obestämd pojkflicksdräkt och Pippi Långstrumpsflätor - associationerna kan vandra iväg hur långt som helst, vilket förstås är meningen.

Svärtan och smärtan är påtaglig, deras sorg och oförmåga avgrundsdjup. Men hänsynslösheten och impulsen att såra och kränka döljer svarta hål av brist och mörker - desperationen vill något trots allt.

Musiken spänner över stråkar à la Bach till rena rytmsekvenser - nyanserat och kontrastrikt.

Kristina Svensson