Det som gör Tom Waits så fantastisk att lyssna på är att han blandar och experimenterar med olika former, och därigenom har skapat en helt egen stil.

Det finns liksom inget ord för den, och om man hör andra band som influerats av stilen går det inte att kalla dem för något annat än Tom Waits-iga.

Real Gone är inte annorlunda, därmed inte sagt att den är enformig eller att det låter gammalt. Jag kan med glädje rapportera att på första spåret, Top of the Hill, får man höra herr Waits beatboxa som en annan gammal mysko hiphoppare. Han har som vanligt skrivit och producerat låtarna tillsammans med sin fru Kathleen Brennan. Hans son Casey kör turntables, ett instrument man inte är van att höra i samband med Waits, på Top of the Hill och Metropolitan Glide, som antagligen spelas på alla diskon de döda kommer till varje tisdag för att släppa loss. Han är också med och spelar slagverk, vilket antagligen innebär allt från vanliga trummor till tvättställ och diverse rostigt bråte. Och det är ju nästan obligatoriskt för en Waits-skiva.

Som vanligt är texterna mörka och makabra, men några känns även ovanligt absurda. Det finns också de typiska low-fi, akustiska låtarna med inspiration från amerikansk folkmusik, blues, country... man vet inte vad man ska kalla det längre, sedan Waits tagit till sig det och gjort det till sitt. Man känner alltså igen musiken mycket väl, det är väldigt Tom Waits och väldigt bra. Men han har använt sig mer av sin röst, på olika sätt, än vad han brukar. Förutom de låtar jag redan nämnt finns det flera spår där han experimenterar med rösten mer än vanligt. Trots att han kör på samma stil, med ganska förutsägbart material, så känns skivan som helhet ändå som ännu ett steg i riktning mot något nytt.

Det finns en latin-inspirerad låt som klingar som om Ry Cooder hamnat snett och blivit lite galen i huvudet, ett nästan elva minuter långt domedags-epos och en knastrande beat-text komplett med speldosa och obskyra ljud i bakgrunden. Precis som det ska vara alltså. Är man ett Waits-fan så blir man nog inte mer trollbunden än vad man säkert redan är, men det behövs ju inte alltid heller. Real Gone är ett skönt album av en skön kille och det är minst lika bra som de två senaste skivorna, Alice och Blood Money (2002), om inte snäppet bättre. Och i stället för att fortsätta på det relativt enkla och rena (för att vara Tom Waits) han använde sig av på Alice och delar av Blood Money, så känns det mer som en liten, men trevlig, snegling tillbaks till den fantastiska succéskivan Mule Variations (1999) för vilken han fick en Grammy.

Är man inte Waits-frälst och prisar albumet redan innan man hört det kan det vara bra att lyssna några gånger innan man bestämmer sig för vad man tycker om det.

Det finns dock ett antal spår som tränger in i huvudet med en gång, och jag finner mig själv sitta och streetdance-gunga till flera av låtarna för kanske första gången i min Tom Waits-iga historia. Alltså, Real Gone är ett multialbum! Man kan shaka loss, gråta en skvätt, bli vansinnig och skriva farliga saker på väggarna eller helt enkelt bara njuta av riktigt bra musik.