Den Örebrorestaurang som nyligen börjat servera pianomusik till maten vissa kvällar representerar möjligen ett återuppväckande av traditionerna - men musiken där ger snarast en känsla av hotellhissar och 1980-tal.

Utomlands är det bättre ställt - ännu. På Theaterkaféen i Oslo spelar det lilla stråkkapellet upp kväll efter kväll från sin lilla balkong ovanför de spatiösa matsalarna (det närmsta exemplet i närområdet torde vara musikerbalkongen i societetshuset på Loka brunn - men däruppe är det numera tomt och tyst). I Berlin brukar gatumusiker komma in på restauranger och spela en stund, innan de drar vidare till nästa ställe. Och i Budapest lockar många matställen, främst de dyra, med zigenarkapell. Men ännu för femton år sedan fanns folkliga matställen ('etterems') i Budapest där stråkkapell underhöll från små podier i något hörn.

Traditionen med levande musik på kaféer vårdas betydligt bättre. Men i en kaféstad som Budapest är fenomenet på väg bort i den brutala moderniseringsvåg som de senaste tio åren svept fram över den ungerska staden. Borta är den märkliga frid som rådde i de stora kaféhusen ännu på 1980-talet, med en gammal tant eller farbror vid pianot, dagarna i ända. I vackra Gerbeaud, ett av de äldsta ställena, spelas visserligen operettmusik och liknande - men numera ur diskret uppsatta högtalare. I Wien däremot finns åtskilliga gamla kaféer som bjuder på musik. Repertoaren brukar innehålla både klassiskt och urmodiga schlagers och sånger. De pianoverk jag häromåret hörde på ett välbevarat kafé nära Volksoper i Wien är ungefärligen - efter vad jag läst - desamma som spelades på kafé Vaterland i Berlin - på 1920-talet. Wiens kaféer kan på flera vis ge en upplevelse av konserverad tid.

Pianomusik på kaféer har länge varit en självklarhet på många kaféer och konditorier. En av de sista svenska bastionerna för denna tradition var Bräutigams i Göteborg, som på 1990-talet förvandlades till trendig restaurang.

Jag minns den finlemmade gentleman som dagligen kom dit, strax efter klockan tolv, med sitt nothäfte under armen. Han tog plats vid flygeln i den största av salongerna på konditoriets övervåning (fylld av speglar och vackra möbler), hängde av sin rock och hatt, bugade lätt och satte sig sedan att botanisera i den klassiska repertoaren, med emellanåt lite lättare inslag, som visor och schlagers.

Först när han hade gått för dagen märkte man hur tyst det blivit - trots det hela tiden gemytliga sorlet.

Men så är villkoren inom denna genre: musikerna kan knappast förvänta sig någon särskild uppmärksamhet. Det de spelar bildar oftast stämningsbakgrunder - och den inverkan de haft i lokalen blir tydlig först när den upphör.

Jag minns de gånger jag i tonåren tillhörde några ensembler som brukade spela på fina restauranger, påkostade bröllop i herrgårdar etc. Vi spelade för döva öron, tyckte vi, gästerna bevärdigade oss ju knappt en blick, och i stället för applåder efter ett avslutat verk hörde vi bara fortsatt sorl och pladder. Otacksamt! Först flera minuter efter att vi slutat spela, och kanske till och med hunnit bära bort notställen - först då kunde det hända att någon där vid borden uppmärksammade vår existens.

Jag trodde länge att sådan här musik var ganska betydelselös, eftersom publiken inte tycktes uppmärksamma den; nu anar jag att sådan här musik kan ha en subtil inverkan även på människor som är där och knappt ens lägger märke till den.

Men enstaka gånger när jag besökt den här sortens inrättningar har jag mött musiker som genom sitt val av musik eller genom sin spelskicklighet förvandlat bakgrundsmusik till förgrundsmusik - och restaurang- eller kafébesöket har med ens omvandlats till ett konsertbesök. Jag minns ställen nere i Centraleuropa där publiken mer eller mindre upphört med sitt ätande och drickande därför att musiken plötsligt ryckt publiken hän - ja, så till den grad att kyparna i stället för att springa runt med buteljer eller tallrikar med ens haft fullt upp med att leverera önskemål till pianisten eller ensemblen om nya verk att framföra. Ungefär som när vi satt på överdäck till m/s Byfjorden och såg Stångehuvuds röda granit mot djupblått vatten. Det var restaurangavdelning där uppe, och lagom till desserten kom det in en dragspelare och sångare, det var Taube och hela den svenska visskatten som bullades upp - och inte dröjde det länge förrän lunchgästerna förvandlats till konsertpublik och därefter till en enda stor sångkör - och detta med sådan inlevelse att jag tror att kaffet kallnade i varenda kopp.

Björn Gustavsson