Homosexuella utan ersättning efter koncentrationslägren
Bland de miljoner som dog i nazisternas koncentrationsläger fanns tusentals homosexuella. De få homosexuella som överlevde nekades länge ersättning från västtyska staten, till skillnad från övriga grupper. 60 år efter att de sista fångarna i koncentrationslägret i Auschwitz befriades är hatet mot de homosexuella åter stort på många håll i Europa.
Att homosexuella förföljdes och skickades till koncentrationsläger är inte lika känt som judeutrotningen.
- Nazisterna ville inte förinta de homosexuella. De ville förinta homosexualiteten, säger Edward Phillips, intendent för utställningen om homosexuella vid United States Holocaust Memorial Museum i Washington.
Nazisterna såg homosexualitet som en psykisk sjukdom, ett inlärt beteende som skulle avhjälpas med hårt arbete. Endast ett par procent av de homosexuella ansågs vara obotliga och skulle dödas direkt. I praktiken dog de flesta homosexuella som skickades till koncentrationslägren. Tillsammans med judarna hamnade de längst ner i hierarkin och blev i likhet med dem väldigt illa behandlade. Vakterna såg möjligheten att leva ut sin homo-fobi genom att misshandla de homosexuella. Många gånger med dödlig utgång.
Till skillnad från judarna var de homosexuella mycket färre i antal. De var ständigt bevakade så att de inte skulle komma för nära någon annan. Av de andra fångarna blev de ofta hånade och utfrysta. En fånge som samtalade med en homosexuell riskerade dess-
utom att misshandlas av vakterna. Att de
homosexuella fångarna inte hade möjlighet till någon social gemenskap i lägren påskyndade troligen deras undergång.
Redan innan nazisterna kom till makten var homosexualitet olagligt i Tyskland. Lagen som kriminaliserade bland annat homosexualitet kallades paragraf 175. Det fördes en het debatt kring lagen, och flera partier drev linjen att den skulle avskaffas. Nazisterna drog nytta av de homofoba strömningar som redan fanns i samhället. Samtidigt såg de även till att förstärka dessa i debatten kring paragraf 175.
- Toleransen för homosexualitet var inte särskilt stor i Weimarrepubliken. En sådan tolerans fanns bara i de större städerna. Homofobi var lika vanligt då som nu, säger Edward Phillips.
Redan några veckor efter att Hitler utnämnts till rikskansler vandaliserade nazisterna det välkända Institutet för sexualvetenskap i Berlin. Några dagar senare förstördes institutets samlingar i det stora bokbålet utanför operan. En period av sexuell reformrörelse hade gått i graven.
Föreståndare och grundare av institutet var Magnus Hirschfeld. Han var jude, socialist och homosexuell. Flera gånger misshandlades han av nazisterna. I propagandan mot honom verkade nazisterna ha svårt att bestämma sig för vilken av alla hans 'brister' som skulle angripas mest. Även efter hans död i exil 1935 användes han som exempel i antihomokampanjen.
Paradoxalt nog var det sannolikt många homosexuella som röstade på nazisterna. Hitler hade blivit tvungen att tona ned sin anti-
homokampanj sedan motståndarpartierna dragit upp hans stabschef Ernst Röhms
homosexualitet.
När nazisterna startade förföljelsen av homosexuella, var det till en början homosexuella kaféer, klubbar och föreningar som förbjöds. Hilter insåg att Röhm behövdes till SA, nazistpartiets halvmilitära gren. Han fortsatte att hålla honom om ryggen och lov- ordade honom gång på gång. Men i juni 1934 fick det tydligen räcka. Då tillfångatogs och avrättades ett antal män med högre befattning. Röhm var en av dem. Först nu tog förföljelsen av homosexuella verklig fart.
- Intressant nog nämner Hilters egna texter inget eller endast lite om homosexualitet. Det är i stället Heinrich Himmler som är den största förgrundsgestalten för antihomokampanjen, säger Edward Phillips.
Genom en ändring av lagen 1935, utvidgades paragraf 175 till att inte bara omfatta homosexuella samlag, utan även andra aktiviteter och signaler män emellan som skulle kunna tänkas ha sexuella anspelningar. Omkring 100 000 män arresterades för brott mot paragraf 175. Runt hälften av dem sattes i fängelse. Mellan 5 000 och 15 000 fördes till koncentrationsläger.
När nazistregimen gjorde klart för allmänheten att det var rätt att förfölja homosexuella, var det många som började ange män som de misstänkte var homosexuella.
- I vår utställning har vi till och med ett Gestapo-dokument där en kvinna anger sin bror, säger Edward Phillips.
Manlig homosexualitet sågs som ett brott mot det 'ariska' folket. De homosexuella skaffade inga barn, och att skaffa många barn var något som ständigt hyllades i Nazityskland. Nazisterna var dessutom rädda att de homosexuella skulle smitta andra med sin
homosexualitet. Homosexuella skulle inte få ha maktpositioner. De antogs då rekrytera medarbetare på andra grunder än de rent meritmässiga, vilket skulle kunna innebära förödande konsekvenser för samhället.
Kvinnlig homosexualitet bekymrade inte nazisterna. Det sågs snarast som en effekt av det underskott av män som första världskriget medfört och som den manliga homosexualiteten medförde. Kvinnan hade en underordnad ställning i nazisternas värld, och kvinnliga homosexuella utgjorde därmed inget direkt hot mot samhället.
- Den mest betydande anledningen var kanske att kvinnorna skulle kunna bli mödrar om det verkligen behövdes, medan homosexuella män inte kunde tvingas att bli fäder, säger Edward Phillips.
Efter kriget betalade den västtyska staten skadestånd till koncentrationslägrens offer och deras efterlevande. De få överlevande bland de homosexuella vägrades ersättning. Förföljelsen av homosexuella ansågs av de tyska myndigheterna som laglig till skillnad från andra nazistiska förbrytelser. Först 1987 fick de möjlighet att ansöka om skadestånd. Då hade de flesta redan dött av åldersskäl eller av sviter från koncentrationslägren. De har dess- utom oftast haft dåligt med stöd från sina anhöriga som har skämts för deras läggning. Av hänsyn till släktingar och för att själva slippa bli illa sedda har de flesta varit rädda för att berätta om sina upplevelser.
I dag, 60 år efter befrielsen av Auschwitz och efter krigets slut, är homofobin åter stark på många håll i Europa. Särskilt i de östra delarna är motståndet mot homosexuella stort. Bill Schiller, ordförande för den nordiska föreningen för homosexuella kulturarbetare, Tupilak, menar att det både är nynazister och starkt religiösa som är emot homosexuella.
- För några år sedan delade vi ut ett pris till museet i Auschwitz. Det är ett av de få museerna om förintelsen som uppmärksammar de homosexuella. När föreståndarinnan tagit emot priset kritiserades det av flera i den polska riksdagen och i polsk media, säger Bill Schiller.
En av anledningarna till att homofobin nu ökat i många östeuropeiska länder är att allt fler nu öppet visar sin läggning, tror Bill Schiller. Ett ökat antal parader och aktiviteter för homosexuella har gett upphov till konfrontationer.
- När vi gick i parad i Krakow kastade de ägg och sten på oss. Vi fick springa för att inte bli dödade. I Vitryssland är det ännu värre. Dit får vi alls inte komma. Där har dess-
utom homosexuella försvunnit och senare
hittats misshandlade och mördade.
Tupilak och flera andra organisationer tycker att det är viktigt att stötta de utsatta
homosexuella i östra Europa. Eftersom de inte får komma till Vitryssland anordnar de i stället parader för de homosexuella i Vitryssland, i andra länder.
- Vi får inte glömma bort historien. Det är samma saker som utspelar sig igen.
Källor: Fredrik Silverstolpe: Homosexualitet i Tredje riket
Homosexuella i Tyskland
* De homosexuella männen fick bära den rosa triangeln på sina fångkläder. De lesbiska kvinnorna dömdes aldrig för sin homosexualitet, utan räknades som asociala element och bar därför en svart triangel. Man vet att åren 1937-1939 arresterades och åtalades 100 000 tyska och österrikiska män enligt paragraf 175, som bara förbjöd manlig homosexualitet. Mellan 10 000 och 15 000 internerades.
* I lägren behandlades de homosexuella männen och de lesbiska kvinnorna med större grymhet än övriga fångar, om det över huvud taget är möjligt att mäta grymhet på det sättet. När lägren öppnades i maj 1945 var lidandet inte slut, för kriminalitetsstämpeln avskaffades inte förrän långt senare, i Västtyskland 1968.
* Inte heller kunde homosexuella kvittera ut den krigspension som lägrens överlevare senare fick rätt till. Hittills har bara en homosexuell överlevare beviljats en sådan pension. Minnesmärken har rests och offentliga ursäkter har uttalats för judar, romer, handikappade, kommunister, anarkister, liberaler, socialister, Jehovas vittnen - alla offer för nazismen. Men ingen ville tala om de homosexuella offren.
