I sitt sökande efter ljuset hamnar Sofia slutligen vid den sista gränsen (Horos). När hon kommit så långt delas hennes natur. Hennes andliga jag når upplysning och återförenas med det fullkomliga, medan hennes lekamen blir kvar i djupen, i alienation. Liksom Sofia anses människan ständigt vara i kontakt med det fullkomliga, även om vi är omedvetna om det och tycks vara strandade i materien.

I myten om Sofia finner vi också själva skapelseberättelsen om vår värld. När hon med våldsam kraft försöker kämpa sig tillbaka mot ursprunget ger hon omedvetet upphov till de fyra elementen, vilka blir byggstenarna i universum. Från Sofia emanerar även Demiurgen (Ialdabaoth), som omedelbart sätter igång att skapa sitt eget rike - vår värld. En del har tolkat

Demiurgen som en ignorant tyrann; en hämnande, självisk, narcissistisk gud som förtränger det faktum att han inte är den sanna guden och håller sanningen dold för människan. Enligt delar av den gnostiska traditionen refererar Gud Fader i det Gamla testamentet till Demiurgen. I en mer modern tolkning betraktar man Demiurgen som en symbol för det organisatoriska elementet inom människan; det ordningsskapande. Men klart är att Sofia står modell för den andliga gnistan som vittnar om människans ursprungliga hemvist.

Samtidigt som den gnostiska traditionen ger en modell för skapelsen, är alltså berättelsen om Sofia en grundmodell för den mänskliga individens sökande. Hennes drift från sin andliga hemvist kan betraktas som den fas då den sökande individen börjar ifrågasätta sina tidigare övertygelser. Inom alkemin brukar man tala om att individen under liknande tvivel då hamnat i fasen nigredo. Det gamla jaget konfronteras, renas och bränns slutligen till aska så att ett nytt må ta dess plats, mer utvecklat och förfinat.

I Sofiamyten blir det lägre självet - efter en tid i avgrunden/nigredo - återkallat till det fullkomliga. Sofia ser i en vision ett kosmiskt Tau-kors (i Bibeln Jesus Kristus) och blir så medveten om det fullkomligas kallelse. Hon ascenderar genom tolv portar innan hon slutligen återfinner ursprunget. Med alkemisk terminologi har hon nu nått fasen albedo, de vises sten.

Om nigredo är reningsprocessen, är albedo inte bara en markering av att det nya jaget uppstått, utan den står likaså för en ny födelse - steget genom den tolfte porten, en försäkran om att individen kommer att nå himlen (det fullkomliga) efter döden. Nigredo är självmedvetenhet, att inte blunda för sina brister och att se helheten i självet. Det alkemiska arbetet med sig själv är det mest omvälvande en individ kan ta sig för. Allt det som tidigare var vid liv ska dö, så att en ny helare individ kan ta den ofullkomligas plats. Långt ifrån nyandlighetens må bra-iver, innebär det alkemiska arbetet en närkamp med inre demoner och ett sant sökande efter upplysning. Albedo är upplysningen, och under vad som ibland rubriceras som rubedo-fasen kan den upplystes kunskaper omsättas i praktiken.

Det ligger i den fundamentala alkemistiska förförståelsen att alla ting utvecklas. Alkemisten erkände tre riken; mineral-, växt- och djurriket. De svarade mot de tre heliga föreningarna salt, svavel och kvicksilver. Varje rike utvecklades mot nästa; mineralerna blev slutligen växter, växterna djur - och att påskynda denna utveckling var alkemistens heliga vetenskapliga ansvar. På individnivå motsvarar denna utveckling medvetandets långsamma, berikande strävan att nå sin fulla förmåga, genom att gräva djupt i psykets inre gömmor. C G Jung kallade det individuationen. Jung betraktade inte alkemin som naturvetenskaplig forskning, utan såg i stället de alkemiska skrifterna som metaforer för andlig förkovran. Det reella arbetet i laboratoriet ansågs vara ett slags projektion av den inre utvecklingen, en motsvarighet till kontemplationen som rev och slet i den alkemistiska adeptens inre.

Inom jungianismen motsvarar de alkemiska stadierna nigredo, albedo och rubedo möten med mytologiska arketyper som hjälper individen att fullkomliggöra sitt psyke.

Efter nigredo, det svartaste svarta, inträffar de mångfaldiga färgernas fas. En del alkemister placerar den precis före albedo, en del efter. Gerhard Dorn (1500-tal) skriver: 'Den fågel flyger om natten utan vingar. Vid den första himmelska daggen, efter en konstant förbränningsprocess, uppstigning och nedstigning, antar den först formen av ett korphuvud, sedan en påfågelända; dess fjädrar blir vita och väldoftande, och slutligen blir de eldröda, en indikation på dess eldiga karaktär.'

Här har vi alkemins tre stadier, med rubedo som slutfas.

Det sägs att alkemisterna valde påfågelsymbolen efter myten om den grekiska jätten Argus, vars namn betyder 'han som ser allt' (självmedvetenhet), och som halshöggs av Hermes. Gudinnan Hera placerade därefter Argus hundra ögon på sin favoritfågel påfågelns fjäderskrud. Påfågelsymbolen har en dubbel mening. Dess regnbågslika färgskala kan representera alla färger i en - den vita, det vill säga albedo, det upplysta jaget - men den kan också symbolisera ett misslyckande. Under nigredos slutfas kan sökaren se visioner och vackra ting; det gäller att behandla dem som de distraktioner de är, förströelser på vägen mot den verkliga upplysningen.

Under nigredofasen uppstår efter fyrtio dagar ett vitt ljus. Alkemisten har nu upptäckt sin livskälla, från vilken vatten ständigt forsar fram och ger evig ungdom. Källan är ett - det manliga och kvinnliga är enat. I alkemiska bilder ser vi en fontän från vilken två rännilar vatten flyter till samma fat. Inom alkemistisk tradition är materien determinerad till dualitet (män och kvinnor, det sanna eller falska etc) - men människan är till sitt sanna väsen hermafrodit, vilket även översätts till psykets konstitution; det omedvetna och medvetna kan tränas till fullkomligt enande.

Människan har åsamkat sig själv en massa skada. Sinnet är belamrat med onödigt skrot, en upptagenhet vid det triviala ('maya' i österländsk tradition). När det alkemiska arbetet nått albedo finns ingen anledning för adepten att lägga kraft och energi på det betydelselösa. Nu inriktas livet likt en radiomottagare mot det sanna.

Albedo inträffar när solen stiger vid midnatt - den gyllene timmen, Jesu födelse mitt i vintern, den psykiska krisens vändpunkt. Det finns flera symboler för albedo, som den vita duvan eller dopet. Dopet symboliserar renandet av själen och kroppen i det levande vattnet - den skapande kraften hos det gudomliga. Jesus återuppstigen i individen (Hieros gamos - det heliga äktenskapet mellan själen och Kristus). Kristus representerar, precis som i gnosticismen, den inre gudomliga essensen. När alkemisten har sett den perfekta vitheten kan han bränna sina böcker - de har blivit överflödiga.

Den vita drottningen ses ofta tillsammans med den röda kungen i alkemistisk symbolik. De representerar en rörelse där den senare är en naturlig fortsättning av den förra, rubedo följer på albedo. Rubedo är den mest hemlighetsfulla aspekten inom alkemin. Rubedo är fasen då det återfunna ljuset måste fixeras för att bli bestående. Det upplysta sinnet måste genomtränga varje por av kroppen. I österländska filosofier motsvarar rubedo formationen av diamantkroppen, inom alkemin de vises sten. Den fullständiga förståelsen och accepterandet av den gudomliga essensen i människan. Det andliga arvet och hemvisten i det fullkomliga låter alkemisten inse vad hon eller han alltid varit. Samtidigt bildar den nya insikten grunden för en ny erfarenhet. Alkemisten har nu fullständig kontroll över hela sitt jag.