I Gull och mull mötte vi den i stoftet krälande greven och alkemisten Gustav Bonde. Med avhandlingen Alkemins skam tar Edenborg ett samlat grepp kring alkemin som kulturellt fenomen.

Hur ska man förhålla sig till alkemin? Denna hermetiska vetenskap, som vid ett närmande tycks förgrena sig eoner bortom det idéhistoriskt åskådliggjorda och mänskligt möjliga. I den alkemiska textgömman hittar vi allt från rena recept för guldmakeri till mässor och hymner. Är det en krass materialistisk strävan, en djupsinnig religion i sin egen rätt, en poetik eller en livshållning? Svaret varierar beroende på vem du frågar. Att alkemin magnetiserar oss även i våra dagar påvisas inte enbart av det positiva uppsving ordet alkemi fått inom populärpsykologin, som även Edenborg påpekar, utan även den historiska forskningen lägger allt oftare det alkemiska nätverket under luppen.

Carl-Michael Edenborg tar sig dock runt allt detta och lägger sig i omloppsbana några mil ovan alkemisk mark, och väljer att betrakta den som ett kultursociologiskt fenomen. Avhandlingen kan således inte sägas handla om alkemin i sig, snarare används den som typoffer för de bortstötningsmekanismer som ligger latenta i samhällsbildningens maskineri, och som visar trynet närhelst ideologiska skiftningar är i antågande. Den esoteriskt suktande läsaren, som hoppats på en undersökning av alkemins begrepp inifrån, får således ge sig till tåls och i en andra inandning byta lins för att se vart herr docenten är på väg.

Avhandlingens måltavla utgörs av frågan om hur det kunde komma sig att alkemin nästintill avstannade kring 1700-talets slut. Från att ha varit en - visserligen marginaliserad men ändock levande - tradition förvandlades den till en skambelagd verksamhet i skymundan. Och här möter vi då den Edenborg vi lärt känna genom hans förlagsutgivning; han som uppehåller sig vid de processer som utesluter, bortstöter och förtränger oönskade element i den samhälleliga kroppen. Vi möter alkemisten utifrån, åskådliggjord genom en undersökning av alkemins motståndare, likt en cancersvulst. Eller som en asocial svärmare, som under upplysningens växande krav på empirisk forskning förklaras vara lat, självisk och världsfrånvänd, jämförbar med den förhatliga onanisten, eller varför inte icke-européen. Här görs många intressanta paralleller i skildringen av alkemistens roll i det moderna samhällets förstadier.

Edenborgs arbete är tidvis svindlande och de tänkare som tidigare varit förpassade till idéhistoriens utkanter och som här ser dagens ljus kastar dammoln över läsarens panna när de dras fram ur garderoben i sina begravningskostymer. Välkomna tillbaka!

Som bortstötningsfenomen möter vi således alkemin, och den som vill fördjupa sig i vad alkemin egentligen har att förmedla, vare sig det nu handlar om guldmakeri eller - hujedamig - gudstörst, blir själv bortstött från Edenborgs avhandling. Eller så antog jag åtminstone tills jag kom till avhandlingens appendix, där alkemins 1800-tal behandlas i korthet. Här fungerar texten som en katalog över de mest väsentliga figurerna, och som en förteckning över möjlig vidare läsning och forskning visar sig avhandlingen vara mer djupbottnad än jag tidigare antagit.