Stockholms Fria

Gränsöverskridande och djupt gripande

Apropå Rasande rytmisk, skälvande skör, Lena Josefssons senaste koreografi som visades på Dansens Hus i mitten av februari: plötsligt ställs man inför en handgriplig påminnelse om dansens själva ursprung och väsen...

Vår västerländska scendanstradition bygger bland annat på aristokratisk hovkultur (klassisk balett), amerikansk afroinspirerad underhållningsdans (jazzen), samt de stilar och tekniker som 1900-talets nyskapande koreografer och dansare utvecklade efter eget huvud och ibland som en reaktion mot den klassiska balettens dominans (fridansen eller modernt, som den oftare benämns idag). Med undantag för jazzen som inte räds popoulärkulturen och som exempelvis är ett vanligt inslag i musikaler, så krävs det förmodligen något slags förförståelse för att få ut något av exempelvis en föreställning baserad på modern dans.

Men så kom här en föreställning som gick rakt in i magen. Lena Josefsson serverade en makalös blandning av främst jazz och afrikanskt, men även med andra stilar som till synes organiskt hade vävts in i detta explosiva dans- och rytmutbrott. Vad sägs om afrikanskt med tåskor? Eller dragspel, munspel och afrikanska rytminstrument i en salig blandning? Eller att dansa på skidor? Här blev allt möjligt utan att urarta till spektakel. Från teatralt herre-på-täppan-spel till ren och oförställd dansglädje.

Och poesi; ett mer passande namn på en föreställning - Rasande rytmisk, skälvande skör - är svårt att hitta. Allitterationen säger också något om koreografens poetiska ådra och dansarnas förmågor: en rasande rytmisk Alois Magwenya, en skälvande skör Robert Ngoroma.

Trots den hejdlösa blandningen blev kontrasterna mellan det västerländska och traditionellt afrikanska uppenbara. Dels i förhållandet till musiken (exempelvis Robert Ngoroma visade sig vara både musiker och dansare), dels i själva uttrycket och den ibland extatiska inlevelsen: som om vissa sekvenser inte bestod av dansande människor, utan var dans.

Att dansens vagga stod i Afrika var redan Birgit Åkesson övertygad om. Där var dansen ett givet inslag i religiösa riter och ceremonier på ett sätt som den i vår kultur aldrig har varit i närheten av. Vår profana danstradition har kommit att handla om allt ifrån socialt nöje till teknisk briljans i olika stilar. Sällan eller aldrig har den präglats av innerlighet och extas.

Den poetiska bilden är dock gränsöverskridande, arketypisk. Fågelns skör- och skönhet kan uppfattas av alla och blev i Robert Ngoromas gestalt djupt gripande.

Fakta: 

Rasande rytmisk, skälvande skör

Koreografi: Lena Josefsson
Dansare: Kompani Raande-Vo

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Meditativt om livet, döden och dansen

Som en avslutande sista del av det konstnärliga forskningsprojektet Rörelsen som kroppens minne visas koreografin Döden, Döden. Föreställningen bygger på arbetet inom två parallella grupper, en bestående av äldre professionella dansare och en annan med äldre amatörer. Utgångspunkten har varit deltagarnas egna erfarenheter och minnen.

Kitti och ljudet av vevande armar i luften

En av Finlands ledande koreografer, Tommi Kitti, avslutar Moderna dansteaterns finska satsning med dels ett eget solo och dels en koreografi för Tammerforsgruppen Mobita Dansco. Hans eget solo är ett kontrastrikt djuplodande av John Lee Hookers bluesmusik. Med en närmast akrobatisk stilblandning - impulser från gatan (street-, breakdance) varvas med ett stramare, personligt uttryck - känns hela stycket befriande rörligt.

En dansresa till Omar Khayams Persien

Som en hyllning till den persiske poeten Omar Khayam, verksam på 1200-talet, uppfördes denna föreställning på Södra teaterns stora scen. Koreograf och dansare kom från Iran och Frankrike.

En man (koreografen själv, Charles Galame/Sharokh Ghalam) och ett antal kvinnor gestaltar och illustrerar händelser ur poetens liv. Det är dans med tydliga influenser från Orienten, vilket märks främst i armarnas och händernas speciella rörelser, samt i den omvända fottekniken med tyngden på hälen istället för tån.

Ambitiös musikhistorisk forskning blir dans

Christinas resa syftar på vår egen drottning Christinas resa från Uppsala till Rom 1654-55. När Christina abdikerat i juni 1654 bar det av till Rom, dit hon anlände i december året därpå. Månaden innan konverterade hon officiellt till katolicismen.

Egyptiska gudar dansar

'Absolut kontroll och behärskning av varje led gör hennes dans till ett ständigt experimenterande med möjliga rörelser och gränser: det är dans som tecken och form, mönster som repeteras och kommer igen. '

© 2025 Stockholms Fria