Ensemblen som arbetat med projektet har bestått av sju personer. I inledningen fanns inget givet manus utan pjäsen växte fram efter hand som en målning. Det är egentligen ingen teaterpjäs i vanlig mening så tillvida att den inte består en handling som direkt löper från en början till ett givet slut.

Redan scenografin ger åskådarna en obehaglig känsla av att befinna sig i dödsriket. Scenen är ett mörkt rum delad av ett vattendrag som för tankarna till floden Styx i den antika mytologin där de döda fördes över till dödsriket. Pjäsen i sig för ibland tankarna till det antika dramat, blandat med en sorts drömspel med en växling mellan starka repliker och koreografi. Det är en ganska omskakande uppsättning som utspelas. Tempot är hela tiden snabbt och åskådaren befinner sig bortom den materiella verkligheten, insvept i dödens grepp.

Kostymeringen går genomgående i svart och vitt - livet och döden, sorgen. Det är utan tvekan en rutinerad ensemble, både skådespelare och scensättare, som har arbetat fram den här mycket ovanliga uppsättningen. Det är en utmanande uppsättning som använder sig av teaterns konstnärliga uttrycksmöjligheter i ett bredare och djupare perspektiv. Teater Giljotin har i denna uppsättning tänjt ut gränserna för teater som uttrycksmedel i existentiella frågor, och det har man har lyckats väl med. I ett väloljat samspel mellan scenografi, koreografi och musik kryper man under skinnet på åskådaren.

Jag tror inte någon lämnar föreställningen oberörd. Det är en djärv utmaning att så rakt på sak behandla ett ämne som skyfflas undan i vårt materialistiska samhälle. Det är en intressant och väl genomförd uppsättning av Teater Giljotin. Prestationen kan karaktäriseras som ett väl genomfört lagarbete, där även de individuella prestationerna är på en hög nivå.

Föreställningen är en stark upplevelse och ett viktigt bidrag till en angelägen och ständigt aktuell livsfråga.