Vilka ska fortsätta krossandet av kultureliten efter att poetförfattaren Eric och hans diktarkompis Bruno K Öijer slutat med det? Det vill säga, om de med samma fart fortsätter att springa uppför trappan till den stora ekporten med namnskylten: Kultureliten. Och sedan i ett nafs rycker upp porten, rusar in och upptäcker att porten gått i baklås bakom dem...

Eric Pauli Fylkeson (född 1950) skriver modigt och självutlämnande om sitt liv i en fri diktform som liknar en roman med många korta kapitel. Han skriver om samhällssatir och sitt liv i förhållande till kultureliten. Fylkeson själv säger sig ha tappat respekten för allehanda rollspel alltsedan han själv under ett enda decennium medvetet spelat tre olika roller i sitt kulturliv; aristokrat, bohem och kommunist. Boken omfattar drygt en tredjedel av det som Fylkeson, mellan åren 1973-2003, publicerat i tidningar, antologier och tidskrifter. Samt fem nyskrivna epistlar.

Vi får följa med till Hötorget mellan klockan två och fyra på lördagar år 1974. Då står redaktionsmedlemmarna på poesitidskrifterna Feber och Guru Papers i Stockholm och ropar ut respektive tidning till försäljning. På det här sättet leder Fylkeson oss på en resa genom poesikulturlivet och sina tre egna poesikulturtidskrifter Feber, Janus och I minne. Han berättar om sina poetvänner och deras bravader, och vi får vara med i hans tankar kring deras och andras dikter. Fylkeson skriver att han 'fasar' för välfärdssamhällets utvecklingsfilosofi, för den 'resignation' som han upplever väntar runt hörnet.

'Barnens värld visar i öppen praktik de värderingar som hos vuxna endast tillåts fungera indirekt. De livsodugliga kallas nu inte för avlivningsönskvärda kräk utan för parasiter. Broilervärde nr 1 är nämligen att varje människa från 0-67 år ska odla en statisk livslinje utan stickspår.' Själv anser sig Fylkeson ironiskt i så fall tillhöra kategorin 'suveränt livsoduglig artist med oräkneliga stickspår i personligheten.'

Fylkeson och hans diktarkompis Per-Eric Söder utmanar i boken de poetdebattörer och litteraturkritiker som 'är rädda för sin egen röst', att åtminstone inte trycka ner 'de som vågar tala'. Dessa som de kallar 'poesins fega kontorister' utmanar de i 'trasproletariatets namn' i denna fråga, och 'alla vapen är tillåtna utom kultursidornas trycksvärta'.

I Fylkesons huvud ryms hela världar av hus med våghalsig arkitektur, öar och husbåtar. En av många vitsar med det är att om man väljer att turista i medvetandet får man ju varken själsliga tomrum eller fysiska skavsår.

Här finns både stad och landsbygd, och till och med berättelsen om stamgästen som med ens blev helt klarvaken, kallade på kyparen och beställde in nästa liv.