Det är vad Svendsen kallar den idealistiska ondskan, en av fyra typologier av ondska han ställer upp, där de övriga är den demoniska, den instrumentella och den dumma ondskan.

Den demoniska ondskan diskuterar han främst för att det varit den förhärskande teorin i årtusenden, mycket genom religionens försorg. Men Svendsen avfärdar den som en form av instrumentell ondska, Enligt honom gör inte någon det onda för det ondas skull. Hans huvudtes här är att ingen människa och ingen handling är ond rakt igenom. En handling innehåller alltid en viss godhet, även om det bara är ett kort lyckorus. För Svendsen är demoniseringen ett sätt att acceptera ondskan, vilket är ödesdigert då det lämnar oss utan möjlighet att motarbeta den.

Den instrumentella ondskan blir då det att väga det lilla goda orimligt högre än det stora onda. Ofta handlar det om egenkärlek.

Men farligast av allt är den dumma ondskan. Då menar Svendsen inte dum enligt ett intelligensmått utan genom oförmågan att reflektera. Här placerar han de som utför order på någon annans befallning, utan att fundera över det moraliskt riktiga i ordern. Och de är många. Han radar upp exempel från bibeln, via medeltiden, till koncentrationslägren, massakern i Song My, folkmordet i Rwanda och kriget i det forna Jugoslavien.

Skickligt varvar han det med beskrivningar av hur människor reagerat på experiment där de skulle handla mot gruppens vilja. Inte många stod upp för sig. Och när han sedan lägger till vanans parameter blir det plötsligt tydligt hur lätt det är att begå de värsta illdåd, för alla av oss.

För Svendsen är ondskan framförallt ett politiskt problem och han gör inte något för att filosofiskt bevisa sin ståndpunkt. Men om man köper att vi som människor är moraliska varelser och att vi har möjlighet att välja hur vi ska handla, inom vissa gränser, är det en bok som inspirerar. Annars kan man alltid läsa den som en skräckfylld sammanställning av vad vi människor är kapabla till.