Susanne Mobacker, Erik Hågard och Susannes pappa har byggt, renoverat och målat lokalen som kommit att bli Copacabana. Gayfiket, queerfeministfiket, prisbelönta fiket, brand- och klotterdrabbade fiket, mediaintressanta fiket, litterärasalongenfiket, vardagsrumsfiket, reggaefiket.

- De som bor i huset måste vara lika förvånade som vi. Ena dagen är det attentat, andra dagen prisutdelning. Ena dagen är vi ett gayfik, andra dagen inte, berättar Susanne Mobacker. Vi lyssnar på Bob Marley och kokar latte, det är det vi gör, fortsätter hon.

Susanne Mobacker tog över lokalen i slutet av mars 2003 och i början av juli öppnade Copacabana portarna. I dag äger hon fiket tillsammans med Erik Hågard. Tre sabotage har kaféet fått utstå. Det senaste i slutet av förra året. Men i början av februari i år reste sig Copacabana åter ur askan.

Klockan är tjugo över två. Det är den 11 februari. Utanför fikets ingång försöker två damer få av de lager av presentpapper blombuketten är inlindad i. Jag kliver in i den lilla röda entréhallen med guldkantade valv. Härifrån ser jag alla blommor på den höga bänken som delar upp Copacabana i ett stort och ett mindre rum. Det är fullt av glada människor - småbarn, mammor, pappor, indiekids, rockabillies, rastafans. De studsar runt och beställer kaffe, äppelkaka med vaniljsås och smörgåsar med lax eller sallad. Ur den nyinköpta stereon gungar Bobban ut i lokalen. Jag hittar en sittplats på den låga upphöjningen längs ena fönstret. Tar av mig skorna, kliver upp och kisar mot solen. Tittar ut över den tomma gatan och fäster blicken där vattnet slutar och himlen börjar.

Början för Copacabana kom när Susanne Mobacker tröttnat tillräckligt på sitt jobb som kock, och Erik Hågard ledsnat på att bära ut tidningar. De funderade på att öppna eget. Men att få banklån för att starta ett fik var inte det lättaste.

- Jag undrade länge över alla succésagor om att börja från ingenting, vad det där ingenting egentligen var, frågar sig Susanne Mobacker fundersamt.

Många sa till henne att det aldrig skulle gå att starta ett kafé och andra, inklusive banker, menade att kafébranschen var en risksatsning. Men Susanne Mobacker håller inte med. Hon menar att stjärterummet aldrig tar slut och att man kan uppfinna nya platser hela tiden.

Susanne Mobacker nämner att visionen är att Copacabana ska vara som ett vardagsrum. Varken hon eller Erik Hågard är särskilt intresserade av de etiketter som människor, framför allt media, vill klistra på fiket.

- Copacabana formas av de människor som besöker oss och hänger här, säger Susanne Mobacker engagerat. Man skulle kunna se Copacabana som en ständigt pågående dialog som man kan delta i, om man vill. Det händer någonting med människor när de sitter rygg mot rygg och suger på en latte, tillägger hon pillemariskt.

Hon berättar att hon ibland tänker på Copacabana som en gemenskap som ingen kan definiera. En gemenskap utan början och slut. En gemenskap där alla som vill kan vara med.

Copacabanas inredning följer denna anda. Antika möbler blanda med nya och ingenting skulle kännas malplacé.

I den lilla entréhallen hänger en stor kristallkrona majestätiskt, en tapper skara smurfar i plast övervakar gästerna från sin hylla och ovanför bardiskens lockande bakverk gungar ett vågigt gulddraperi.

Copacabana-andan är del av Susanne Mobacker livsinställning och Susanne Mobacker är en del av Copacabana. De andra delarna av Susanne har bland annat medverkat i en bok, då hon fick ett erbjudande att medverka i en bok om homosexualitet.

Det slutade med att hon fick det redaktionella ansvaret för boken. Såna som oss kom ut i april 2003 och handlar om könsidentiteter, om att tro på gud, om att känna sig trött på homovärlden, om det första förbjudna kärleksmötet, om utklädningslådor. I förordet skriver Susanne Mobacker 'Det börjar nu'.

- Jag och många med mig tyckte att det var viktigt att synliggöra bisexualitet och transidentiteter, etnicitet, klass och allt samtidigt. Att inte alltid bara prata om homosexualitet som något enhetligt, säger hon lätt irriterat, och tillägger att det är viktigt att alltid göra allting komplicerat.

Susanne Mobacker tror att det ofta är det faktum att personer placeras i fack som främmandegör dem från varandra och inte tvärtom. Både boken och Copacabana är försök att visa att människor faktiskt kan finna sig själva och varandra i djungeln av identiteter och livsstilar.

- När vi tar hänsyn till alla de olika faktorer och känslor som genomsyrar våra liv, blir igenkänningsfaktorn större än vid stereotypa identitetsberättelser. I det komplicerade finns utrymmet och kärleken, utbrister Susanne Mobacker bestämt.

Hon tillägger att hon inte tror på att göra saker mot eller för någonting, utan bara att göra det man gör för att man vill och inte kan låta bli. Att leva sin utopi.