Jessamy har inga riktiga vänner och hennes högsta önskan är att få träffa en vän som hon kan dela tankar med och fläta vänskapsband åt. Så en dag träffar hon Tilly, en nigeriansk flicka som ständigt växlar i humör, och förbryllande nog, också skepnad.

Till en början är vänskapen spännande och rolig men successivt beter sig Tilly mer och mer kusligt. Stegvis blir Jessamy indragen i ett virrvarr av händelser och blir förd till hemska platser ingen liten 8-åring vare sig borde se eller ha tillgång till.

Ikarosflickan skulle lite slarvigt kunna placeras i romanfacket för 'olycklig-flicka-söker-identitet', men boken är bra mycket mer än så. På Majgull Axelsson-vis skildrar Helen Oyeyemi klockrent kulturkrockar, psykisk instabilitet och nigeriansk vidskeplighet.

Ena stunden sitter jag med skrämd fascination över de uppoffringar Jessamy gör för sin nyfunna vän, för att i nästa känna mig smått blåst på konfekten och undra vad som egentligen hände på riktigt. Kanske är det just det som är meningen, att aldrig riktigt veta vad som är dikt eller verklighet.

Inte förrän i slutet får man ett hum om vad som faktiskt hänt. För ingenting är självklart och läsaren hålls på halster fram till sista sidan. Boken är kall med en krypande, ordentligt obehaglig underton. Endast omsorgen från föräldrarna och släktingarna lättar upp stämningen något.

Skildringarna kring Jessamys känslostadier visar stor språkglädje och inlevelse, men kan ibland upplevas som långdragna för den otåliga läsaren.

Författaren Helen Oyeyemi är född i Nigeria 1984 och flyttade till Storbritannien när hon var fyra år gammal. Ikarosflickan är Helen Oyeyemis debut och den skrevs när hon fortfarande gick motsvarande högstadiet/första året på gymnasiet.

I dag läser hon Social and political science på universitetsnivå i Cambridge, och det är en lågoddsare att vi kommer att få se och höra mycket mer om den här sällsamma, unga författarinnan.