Smörsångare Jan Malmsjö läser Nyårsklockorna av Tennyson. För svenskarna i gemen är poesi fortfarande detta, plus Fröding, Ferlin och några andra. För en yngre generation Bruno K Öijer, Thåström och hiphoparna. För oss estradpoeter kanske också Ekelöf, Lugn och Majakovskij.

Med scenpoesin och internet genomgår poesin just nu en revolutionerande utveckling som borde sätta sina spår i historien.

Folk älskar sin Fröding och Ferlin. Och skriver alltjämt mycken poesi i sina dagböcker. Samt lyssnar på poppoesin. Samtidigt inträder allt fler poeter i offentligheten genom våra levande scener och sajter. Så har exempelvis www.poeter.se över 5 000 medlemmar! Vad betyder detta?

Ska litteraturvetarna och recensenterna fortsätta att fokusera på de av Bonniers och Norstedts sanktionerade bokpoeterna? Är de så inskränkta? Är de så köpta av etablissemanget? Kan de fortsätta att negligera den revolution som pågår inom poesins domäner? Kommer Lugn, Öijer, Jäderlund med flera att dominera historieskrivningen om femtio år?

Man kan tänka sig det. För att dessa poeter fortsätter en tradition och bygger på de klassiska poeterna - såna som Stagnelius, Ekelöf, Dante, Homeros, Rilke, Kavafis, Baudelaire och alla de andra som hållt huvudet över vattnet i historiens poetiska hav.

Ja, för man undrar ibland om dagens många poeter på estrader och sajter vare sig läser eller lyssnar till andra poeter.

Gör du?

Ibland säger folk att de inte vill bli påverkade och därför bara ägnar sig åt sitt eget skrivande. Det är nonsens! Är man inte öppen för andras poesi trampar man vatten och kommer inte ur fläcken. Vill man ta del av mänsklighetens och poesins historia är ingen lättja tillåten! Och poesin är en rik källa för förståelse av historien - och därmed en vägvisare in i framtiden.

Och högläsning anbefalles! Poesin hör tungan, stämbanden och örat till.

Men poesin måste gå vidare. 5 000 poeter på poeter.se och alla 'klottrare' på estradpo-esi.com i all ära, men frågan är om de ändå inte verkar i slutna rum.

Och kanske måste verka i slutna rum?

Kanske är det Kent, Thåström, Cardigans med flera popgrupper som är vår tids stora och folkkära poeter, och de som historieskrivarna borde koncentrera sig på.

År 2000 gav Brombergs i samarbete med tidningen Metro ut antologin Älsklingsdikten, ett urval av de älsklingsdikter folk sänt in till förlaget. I samband med utgivningen satte man upp en scen i Gallerian intill Sergels torg. Där, mitt i vimlet, stod vi och deklamerade. Jag minns hur Valkyria och jag tog ett litet hanterligt podium och ställde oss, utan förstärkning, mitt bland folk i entrén och läste våra dikter. Det är ett bra exempel, tycker jag, på hur vi som ser poesin som en viktig kommunikationsform, måste agera för att komma vidare.

Ungefär hundra år tidigare begav sig Vladimir Majakovskij och de andra ryska futuristerna ut på turné, uppseendeväckande klädda, i Tsarryssland. Som en del av den revolutionära rörelsen (Majakovskij satt redan som sextonåring i fängelse för revolutionär agitation). Och det är inte det enda exemplet på hur poeter gått i främsta ledet vid stora samhällsförändringar (exempelvis betraktade sig Ché Guevara som en misslyckad poet, och hade en bok av Pablo Neruda med sig när han greps i Bolivias djungel).

Vad är då drivkraften för en poet? Att nå fram till det sanna uttrycket för sin poetiska vision. Att vinna offentligt erkännande och ära. Terapi. Att imponera på och förföra det andra könet. Språklig njutning.

Ja. allt detta kanske, och något mer, olika för olika poeter förstås. Klart är ändå att för den som vill nå ut med sin poesi och delta i förändringen av världen erbjuder inte Bonniers och Norstedts mycket annat än 'poesisekt-ens' erkännande plus lite kulor från stipendienämnderna. De flesta diktsamlingar förlagen ger ut når bara de närmast sörjande innan de säljs ut eller makuleras.

Klart är väl också att alla poeter inte är intresserade av offentligheten, vare sig de är för blyga eller representerar en elitistisk poetisk strömning (som exempelvis åttiotalets postmodernister och de flesta som de stora förlagen publicerar i dag).

Men vi som älskar offentligheten och den uråldriga traditionen av muntligt framställd poesi borde gå vidare och ut ur estradernas och poesitävlingarnas slutna rum, till gallerior och köpcentra, gator, torg och parker. Poesin hör folket till, det är där den har sin potential och utvecklingsmöjlighet. Det är också där den kan vara en mäktig kraft för att förändra samhället och människorna. Låt oss vara mer av gycklare och clowner, denna klassiska poetiska roll. Man måste inte vara musikant för att framträda i tunnelbanan eller på gatan, och en liten batteridriven förstärkare betingar inget oöverkomligt pris.

Kritiken av bokpoesin kan naturligtvis uppfattas som 'surt sa räven om rönnbären'. Men jag menar givetvis inte att det är moraliskt eller poetiskt förkastligt att publicera böcker, vare sig i förlagsregi eller på egen bekostnad. Det är givetvis bara att tacka och ta emot om man blir erbjuden eller om man vill satsa sina pengar på den summering en bokutgivning kan erbjuda.

Men för en poet kan detta aldrig vara det viktigaste. Liksom att det är väsentligt att se att det finns så många andra vägar för ens poesi, många kanske ännu okända men sådana som utvecklar både en själv och poesin.

Så poeter - 2006 ses vi på gator och torg, i tunnelbanan och utanför valstugor och systembolag!