Med Hongkong-mötet firade WTO sitt tioårsjubileum. WTO bildades 1995 som ett resultat av den så kallade Uruguay-rundan i GATT som pågick 1986-1994. I och med bildandet av denna nya organisation fick den internationella handelspolitiken en mer fristående ställning gentemot FN. Kritiker menar att denna förändring inneburit att mänskliga rättigheter och socialt ansvarstagande kommer i skymundan till förmån för privata handelsintressen. WTO:s möten och förhandlingar har också under dessa tio år kantats av omfattande protester.
EU:s och USA:s motvilja mot att reducera sina exportsubventioner och sitt inhemska jordbruksstöd har länge varit ett svåröverkomligt problem.
Samtidigt vill man få fattiga länder att avskaffa sina tullar på jordbruksprodukter. Resultatet blir att tredje världens marknader översvämmas av billiga jordbruksprodukter från EU eller USA och den lokala produktionen slås ut. Mötet slutade med en minister-deklaration med små förändringar från tidigare överenskommelser. EU och USA gick med på ett slutdatum för exportsubventioner år 2013.
Exportsubventionerna utgör dock en ganska liten del av problemet i jämförelse med det inhemska jordbruksstödet som i slutändan har samma effekt på världsmarknaden. Resultatet av mötet var en kompromiss som folkrörelser beskriver som en katastrof. I Indien var besvikelsen stor efter att regeringen skrivit under Hongkong-deklarationen.
Krishna Bir Chaudhary, ordförande i Indiens största bonderörelse BKS (Bharat Krishak Samaj), intervjuad i indiska The Financial Express den 27 december, strax efter hemkomsten från protesterna i Hongkong, menade att den nya ministerdeklarationen förvärrade situationen för bönderna och riktade stark kritik mot Indiens handelsminister Kamal Nath, som kallat mötet en framgång för jordbruket.

Både exportsubventioner och inhemskt jordbruksstöd är relativt välkända och debatterade i vår del av världen, men det finns fler sidor av problemet. I Asien handlar det om det småskaliga jordbrukets själva existens och därmed om oerhört många människors sätt att leva och försörja sig.
I Indien, med en lång och rik tradition av civilt motstånd, har bonderörelser gjort motstånd mot WTO sedan det bildades 1995. Indian Coordination Committee of Farmers Movements, ICC, är ett samarbetsorgan för flera stora bonderörelser i Indien. ICC har gått ut med ett upprop mot WTO-mötet med kraven: 'Indien ut ur WTO' och: 'WTO ut ur jordbruket'. Man vänder sig framför allt mot att stora multinationella företag får allt större inflytande över jordbruket, som därigenom omvandlas till storskaliga monokulturer - med svåra följder för lokalbefolkningen och miljön.
En av de viktigaste stridsfrågorna för bonderörelser i Asien är genmodifierade och patenterade grödor. TRIPS-avtalet (Trade Related Aspects of Intellectual Property Rights) ingår i WTO. Det utgör ett viktigt redskap för företagens inflytande över produktionen. Här regleras patenträttigheter på ett sätt som fått stark kritik från folkrörelser världen över. Stora jordbruksföretag tar patent på biologiska organismer och processer. Det gäller i stor utsträckning genmodifierade grödor, men det kan också gälla naturligt förekommande organismer och processer.
Patenterade utsäden säljs till bönder som får skriva avtal om att köpa nytt utsäde inför varje ny säsong. Man söker på olika sätt förhindra bönderna att lagra utsäde så att de istället ska vara beroende av företaget. Med gentekniken kommer också den så kallade 'terminatorgenen' som gör dessa avtal överflödiga genom att grödorna blir sterila och alltså inte producerar nytt utsäde.

'Livsmedelssuveränitet' är ett nyckelbegrepp för de indiska bonderörelserna, liksom globalt i bondenätverket Via Campesina. Det innebär att maten bör produceras huvudsakligen lokalt och att odlingsmark och naturresurser bör förvaltas av lokala samfälligheter.
Kärnfysikern och folkrörelseaktivisten Vandana Shiva, som engagerat sig starkt i dessa frågor och är en av de mest kända debattörerna, är drivande i ett projekt för lagring och utbyte av traditionella utsäden bönder emellan. Tanken är att bevara den väldiga rikedom av traditionella grödor som utvecklats under tusentals år i Indien och anpassats efter olika klimat och miljöer. Shiva menar, i sin bok Krig om vattnet - plundring och profit (Svensk översättning, Ordfront 2003), att det storskaliga industriella jordbruket inte tar hänsyn till 'näringsvärde per vattenförbrukningsenhet', utan endast till producerad volym, vilket får föröd-ande effekter på grundvattensystemet på många håll i Indien och dessutom försämrar kvaliteten på produkten.
Fröutbytet som drivs i bonderörelsernas regi syftar dels till att bevara den art- och näringsrikedom som finns i de traditionella grödorna, dels till att hålla makten över utsädena - och kunskapen - i böndernas händer.

När ledande representanter för industri och politik i dagarna samlas på World Economic Forum i Davos är ett av målen att fortsätta och utveckla den överenskommelse om jordbruket som nåddes på WTO-mötet i Hongkong. Den dominerande ideologin inom WEF förordar 'marknadslösningar' på de flesta problem. Multinationella industriföretag söker tillträde till nya marknader. Allmänningar görs om till privategendom i gigantisk skala. Floder, skogar och marker som tidigare varit fria nyttigheter görs till handelsvaror.
I Indien lever 72 procent av befolkningen på landsbygden enligt officiell statistik. Det innebär att över 700 miljoner människor är direkt berörda av denna omställning - bara i Indien. I de flesta asiatiska länder, liksom i Latinamerika och Afrika är situationen liknande. Vad händer med alla dessa människor när jordbruket industrialiseras? Kommer de att uppgå i den 'nya medelklass' som västerländska bedömare talar så entusiastiskt om i dag? Knappast. Och vad får dessa stora monokulturer för effekter på miljön? Vad blir det för kvalitet på slutprodukten när den når konsumenterna? Finns det marknadsmässiga incitament för de multinationella företagen att agera med ansvar, hänsyn och långsiktighet? Den storskaliga driften bygger ju dessutom i mycket stor utsträckning på långa transporter. På det sättet är denna modell också nära kopplad till den alltmer krisande oljeekonomin.
De senaste åren har sett en våg av självmord bland bönder i Asien som hamnat i svåra skuldfällor när de köpt utsäden. Olika siffror figurerar, men det rör sig antagligen om tiotusentals under de senaste åren. I samband med protesterna utanför det misslyckade WTO-mötet i Cancún, Mexiko 2003, förde den sydkoreanske bondeledaren Kyung-Hae Lee upp denna självmordsvåg i offentligheten när han, mitt under protesterna, bärande ett plakat med texten 'WTO dödar bönder', gick upp på en hög mur och tog sitt liv med ett svärd.
I Indien har på senare tid förekommit en hel del våldsamma konfrontationer mellan bönder och polis som i flera fall lett till dödsfall. Den senaste i raden av allvarliga incidenter - närmast en massaker - inträffade i Kalinganagar i delstaten Orissa den 2 januari när ursprungsbefolkningen (adivasi) protesterade mot att deras mark skulle upplåtas till indu-striföretaget Tata steel. Tjugo adivasis och en eller två poliser uppges ha dödats.
Konflikterna handlar om rätten till, och förvaltningen av, lokala naturresurser. Bönder, kastlösa och ursprungsbefolkningar i Indien befinner sig mitt i stormens öga, i en konflikt mellan helt olika sätt att tänka och förhålla sig till ägande och förvaltande. En konflikt som pågår mellan, men ännu mer inom, länder världen över.
Världen står inför ett vägval. Är böndernas kamp endast en desperat reaktion mot förändringen som sådan? Eller pekar dessa rörelsers strävan efter mångfald i produktionen, ekologi och lokalt förankrad demokrati: mot en annan möjlig väg - en väg mot en hållbar utveckling?