Två trumslagare, bas- respektive virveltrumma, och en sousafonist (det bastuba-liknande högt utdragna blåsinstrumentet) utgör rytm-sektion. Kompletterade med en trumpet, en tenorsax och en trombon bildar de ett mini-marschband med det omisskänneliga New Orleans-soundet som lika gärna spelar en oändligt långsam sorglig begravningsmarsch såväl som den mest uppsluppna och livsbejakande fest- och dansmusik. Den afrikanska rytmen i kombination med ekon av den europeiska marschen ger det där märkliga drivet som bara en svensk publik kan sitta blickstilla och lyssna på.
Med hälften eget material och hälften en liten lektion i Mardi Gras-kunskap bjuds på en resa genom förra seklet fram till nutid, allt med en lika frustande som kompetent spelglädje.
Det egna materialet bär samma signum som det traditionella, men uppgraderas till modern urban jazz i solona av de tre frontblåsarna. Det är mäktigt, roligt, listigt och lustfyllt.

Med de intrikata stämmorna brölande och gnäggande över den smattrande virveln och basarna spinner bandet en tradjazzfunkig väv med generösa solon som inte osar rutin utan genuin improvisation mättade med leenden och dofter av rock, pop, funk och blues.
Matt Perrine, bandleader, berättar utan kladdig sentimentalitet om hur staden lyfter sig ur chocken - kockarna och musikerna var de första att återvända för det är de som är New Orleans och de ser som sin uppgift att gjuta nytt mod i folket genom att dra igång verksamheten.
Staden blir inte densamma, men den kommer att bli New Orleans igen. Själen är densamma.
En sällsamt vacker version av A closer walk with thee som övergår i en jublande I will fly gör den traditionella begravningsmarschen - sorgemusik på väg till kyrkogården, vår vän är död, festmusik på hemvägen, hans själ är fri, han har det bra och vi lever vidare - till en allegorisk skildring av staden i dag. Tårar svider i ögonvrån.
Boogie down är en brötig skildring av Perrines son när han ska lägga sig, trotsigt protesterande trombon, stompigt motsträvig sax, men somnar gör han tilll slut. The big worm är en slirig historia om hur tequilaflaskan töms, den hallucinogena mescalmasken slukas av musikerna och vad som händer sedan. En fylla med noter, segt, packat och uppsluppet med bluesiga saxsolon. Pizza flash är en allt ösigare orient-pastisch med hollywood-arabisk filmtouch. I Mardi Gras-paketet känns alla låtar igen, ungefär som att julsånger hör julen till.

När bandet avslutar med att vaggande marschera genom lokalen, upp och ner för den trånga balkongen och tillbaka upp på scen har några i publiken hakat på och stämningen nått klimax. Och jag drömmer än intensivare om att ströva på Frenchmanstreet där lokal efter lokal bjuder på livemusik, alltid utan inträde (men tippa bandet!).
Om ändå hela världen vore som New Or-leans. Vad kul livet vore.