I Claudia Marcks Hjältar symboliserar Frank, Hanna och Ernst ett antal olika människoöden uppdelade i korta noveller. De är ständigt återkommande i boken. I varje novell finns de där, med olika liv och valmöjligheter.
Det som samtliga huvudpersoner har gemensamt är ensamhet, de tycks instängda i sig själva och sina liv. De varken syns eller hörs, de är utan tvekan utbytbara.

Under ytan finns en ständig längtan till något annat, sådär lite småbubblande. En önskan om förändring pockar ständigt på, som en irriterande mygga i sommartid. När chansen till förändring kommer tar de den, oavsett hur lite livsavgörande den är. Vi får följa dubbelliv, små och stora lögner som innebär ett andrum i den ständiga vardagen som bara rullar på, nästan av sig själv.
Trots den underliggande uppmaningen om att våga välja sitt liv, saknas själ. Boken framkallar varken sympati, empati eller det igenkännande som skulle få boken att bli så oerhört mycket bättre.

Huvudpersonerna saknar ibland både bakgrund och framtidsutsikter, de förblir otydligt gråa utan ansikten.
Det som tydligt framgår är ett missnöje. Deras liv skulle ha blivit annorlunda. Istället för att känna igen mig i just det upplevs snarare huvudpersonerna som lite smågalna och irrationella.
Att samma namn förekommer i varenda novell gör mig som läsare mer konfunderad, snarare än att locka fram tanken att det skulle finnas något mystiskt samband. Visst är boken läsvärd, språket är enkelt och utan krusiduller. Synd bara att budskapet om att människor är oerhört ensamma inte riktigt berör.