Keillers Park är en typisk kärleksfilm, om uppvaknandet ur vardagens tristess och om den intensiva glöden som spirar de första månaderna när man är förälskad. Det som skiljer Keillers Park från många andra kärleksfilmer är att filmen inte stannar vid förbjuden passion och galen förälskelse, utan går mycket längre.

Keillers Park skildrar ett förhållande mellan två män, inte bara kärleken dem emellan. Det är en film som vågar ta kärlek på allvar, som vågar ställa krav och som vågar visa något annat än 'bara' frustrerat bögsex i mörka skrymslen i parken. Här har fru och barn plötsligt ingen automatisk förkörsrätt, den homosexuella kärleken är inte begränsad till natten, till pubar och undangömda lokaler. Istället finns kärleken mitt på gatan. På parkbänken, i korvkioskens köer på lördagskvällen, den skriker till och med om sin rätt att ta plats på jobbet. När skylten med de båda männens namn skruvas upp på den tunga gemensamma ytterdörren händer något speciellt...
Keillers Park är en mycket medveten film och det märks tydligt att regissören Susanna Edwards vet vad hon vill säga sin publik. Samhällskritiken ligger på en hög nivå och tankar om rättvisa och demokrati är genomgående. Det handlar inte bara om social rättvisa. Filmens fokus ligger snarare på rättvisa då det gäller kärlek. Vilka skyldigheter man har gentemot den man älskar.
Susanna Edwards skriver själv om Keillers Park som en befrielse: 'Det var omtumlande att märka hur enormt lustfyllt det var att närma sig en relation befriad från dessa cementerade uppfattningar om vad en man och en kvinna ska leva upp till.'
Nu arbetar Edwards med ytterligare två filmer på temat. Nästa film kommer att utspela sig i flatvärlden och film nummer tre kommer att ta upp relationen mellan man och kvinna ur nya perspektiv. I denna tid av homofilmer blir det extra tydligt hur sällsynt det är med nyskapande heterofilm och jag kan lova att vi är många som väntar med spänning på resultatet!