Uttrycket 'tröst för ett tigerhjärta' betyder nästan detsamma som en klen tröst, men inte riktigt. Det är en tröst som bygger på att man inte är ensam i olyckan, att andra också lider.
Pojken med tigerhjärtat är namnet på Erik Löfvendahls senaste roman. Boken är uppdelad i korta berättelser, spelplatsen är en pojkes barndom i ett sömnigt Jönköping tillsammans med mamma, mormor och styvpappa. Löfvendahl skildrar noggrant och väldoftande tiden, tingen och ett Sverige i slutet av femtiotalet. Pojken är en ensam pojke, utlämnad till de vuxna i sin omgivning, deras agendor och halvkvädna visor, och han är mycket känslig för skiftningar i tonfall och blickar. Detta löper som en mörk underström, hotfullt genom hela boken.
Man sugs med, jag hade svårt att lägga boken ifrån mig. Men historien känns också nästan helt stillastående, dramatiken uppdiktad, en storm i ett vattenglas. Som om hela pojkens tillvaro är en enda lång, tom marssöndag. Han betraktar världen och sin familj liksom på avstånd, han är märkligt känslolös trots sin ständiga uppmärksamhet och oro. För det är faktiskt inte så mycket hemskt som egentligen händer, hotet förblir till största delen just bara det ständiga hotet, gestaltat i en rad frusna ögonblick, som uppträdda på tråd. Och när ett avgörande till slut kommer är det ganska raskt undanstökat, inte så farligt känns det som.

Det finns vissa problem med barndomsskildringar, kanske särskilt självbiografiska sådana. Eftersom barndomen är oåtkomlig för de flesta av oss och bara existerar i just sådana polaroidbildsliknande minnen, ofta obegripliga även i vuxen ålder, har man mest sin känsla att gå på. Ett glapp uppstår i Löfvendahls roman när han beskriver skeenden som växer till isande katastrofer, på det sätt de gör inför ett barns begränsade horisont (till exempel en småmyntsstöld som uppdagas.)
Jag ser tydligt händelserna framför mig, känner paniken växa som ett muskelminne. Men beskrivningarna är märkligt sakliga och torra, problemen förblir känslomässigt oförlösta och Erik Löfvendahl tar inte sitt yngre jag vid handen, utan låter honom klara sig så gott han kan. Vilket gör att boken sist och slutligen är enbart berättande, inga förklaringar eller uppgörelser kommer till stånd och jag känner mig smått irriterad.
Pojken med tigerhjärtat är en besynnerlig bok, och det i sig är ju inte något som är varken bra eller dåligt. Det bara är, precis som bokens huvudperson.