Stycket börjar med ett litet samtal, som man tror, bland publiken. Othello dyker upp - som sig bör - i manlig skepnad. Men sedan händer någonting. Rollerna kastats om, männen blir kvinnor och vice versa.
Handlingen förflyttas till ett framtida samhälle där kvinnorna dominerar. Första akten ger åskådaren en känsla av ett gammaldags gyckelspel där skådespelarna rör sig ut och in på den naturliga scenen, just som gycklare.
Styckets huvudpersoner Othello (Kornelia Wättervall) och Jago (Niki Nordenskiöld) är alltså kvinnor, medan Desdemona (Michael Andersson) och Emilia (Anno Lindblad) är män. Det vill säga de äkta männen är kvinnor och deras hustrur är män. I sig onekligen ett lika intressant som ovanligt sätt att tolka detta svartsjukedrama.

Spegelteatern fullföljer sin tradition att vända på rollerna för att ge en bild av hur ett matriarkaliskt samhälle skulle kunna te sig. Stycket innehåller en hel del humoristiska inslag, viket lämpar sig väl för en sommarteaterföreställning - en sådan bör i regel inte vara alltför tung.
Handlingen kretsar till stor del kring ränksmidaren Jago, som sår svartsjukans gift i
Othello. Det i sin tur leder till att Desdemona mördas efter att falskeligen ha anklagats för otrohet med Cassio, Othellos fänrik. Svartsjukan och dess destruktiva kraft är pjäsens tema, precis som i originalet. Oundvikligen leder det till tragedins fullbordan. Fokuseringen kring Jago gör att Othello nästan blir en bifigur.
Spegelteaterns uppsättning är en lätt version av originalet. De moderna sånginslagen som framförs på engelska är dock malplacerade och gör sig inte riktigt tillsammans med den fina texten.
En styrka i föreställningen ligger just i att Hagbergs översättning har behållits utan synbara omarbetningar. Detta gör att stycket behållit ett kraftfullt språk, som skådespelarna framför med bravur. Därför känns sånginslagen lite onödiga. Kanske har det varit regissörens avsikt att sätta en ungdomlig knorr på stycket, men det är att underskatta ensemblen.

Bitvis är uppsättningen lite omständlig och det är till en början svårt för åskådaren att hålla reda på vem som är vem, många personer springer ut och in på scenen. Särskilt svårt för den som inte är bekant med handlingen.
Efterhand blir det mer struktur, och andra akten är den klart bästa. Där fortskrider den röda tråden mot tragedin på ett mera koncist sätt och det blir riktigt rörande på slutet.
Niki Nordenskiöld är rutinerad och får sin roll att dominera pjäsen. Kornelia Wättervall som Othello väger kanske lite lätt. Othello är trots allt en kraftfull krigsherre som vunnit många segrar på slagfältet. Cassio som utsätts för Jagos intriger spelas på ett övertygande och engagerat sätt av Klara Bendz.
En ovanlig men mycket intressant version av ett klassiskt drama som passar väl i den vackra utomhusmiljön vid Steninge slott. Kunde ha kortats något, men i övrigt en uppsättning som utan tvekan berör.
Pjäsen är definitivt sevärd och ett besök i Steninge slottspark under sommaren kan utan tvekan rekommenderas.