På tisdagen slog årets upplaga av Stockholm Jazz Festival upp portarna. Ett löst men genomgående tema är New Orleans och stöd till stadens musiker och befolkning.
Det finns knappast ett bättre sätt i dag att dra igång en festival med det temat än med The Neville Brothers, som faktiskt gör skäl för efternamnet. Fyra bröder med äldste ynglingen Charles, 68, och Aaron, 65, som frontar på saxar respektive sång, klev på klockan åtta då solen stod en månskära över Skeppsholmens takåsar och silade gyllene strålar in på scen. Niomannabandet innefattar yngre bröderna Art, hammondorgel och Cyril, percussion. Charles och Aarons söner Ivan, keyboard, respektive Ian, gitarr, gör familjebandet komplett tillsammans med de tre utbölingarna Makuni Fukoda, sologitarr, Nick Daniels, bas och Willie Green, trummor. Alla i bandet har sånginsatser i stämmor och tillrop.

The Neville Brothers är så mycket New Orleans det går att bli. Tillsammans i 30 år, några av dem solo något decennium till, har det varit musik sedan bröstmjölken för alla i bandet. Den grymt kokande funk-blues-gospel-jazz-cajun-zydeco-spansk-smörballad-country-bluegrass-karibiska-afrikanska mixen som låter så definitivt New Orleansk, pumpade ut över Skeppsholmen så att hela publiken till slut stod upp och gungade.
(We"re back on track) Can"t stop the funk inledde - och satte agendan för en rundtur både i stadens och i bandets historia. En beslutsam, lätt funkig låt som konstaterar att chocken lagt sig och inget kan stoppa musiken. Redan som tvåa kom första klassiska NO-låten, Iko Iko.
Eartha Kitts Fever kläddes om i Aarons karakteristiska wailande falsettstämma med sugande (i magen, alltså) slowbeat och en vibrerade sax som ledsagare. Ännu mer otippad var den gamla spanska schlagern Besame mucho instrumentalt med Charlies sax i ylande centrum.
Ytterligare en långsam Neville Brothers-låt, Change"s gonna come, avlöstes av Aarons Everybody plays the fool.
Sedan åter till det gamla NO med den klassiska hyllningen till ett av staden mest berömda musikhak, Tipitina, i en funkigt stötig version med elak gitarr. Mot slutet i setet fick vi också Mardi Gras-låten nummer ett, Big Chief, med en percussion-slagverkduett och ett renodlat trumsolo som fick publiken att jubla och busvissla. Trumsolon är ofta överflödiga, men med Willie Greens stenhårt melodiska uppvisning och i denna sorts musik satt det helt rätt.
Dessa tre nummer är sönderspelade i ett otal versioner med en mängd artister, men the Brothers visar att med genuin kärlek kan vilken urvriden trasa som helst bli en spännande gobeläng.
Över Aarons 60-talshit Tell it like it is och bandets favoritlåt av de egna, Yellow Moon, med en crescendoduell mellan Charlies sax och Ians glasskärande gitarr som åter fick publiken att jubla, närmade vi oss slutet genom Torch of Love, en uppmaning till var och en och världen, att gemensamt höja kärlekens fackla mot himlen i dessa hårda tider. Lite Sex Machine-refränger lyckades de också väva in (!) och en kort och stämningsladdad Amazing Grace som även den kläddes i innebörd, vilket sällan är fallet - och så var det över.

Det är alltid lika trösterikt att se och höra ett gäng pensionärer - som förresten på presskonferensen helt allvarligt kallade sig för ungdomar, 'in old Babylon they grew 800 years old' - spela skjortan av många yngre kvidande band.
Vi fick också veta att New Orleans i stort sett fortfarande ser ut som dagarna efter katastrofen och att man befarar att många fattiga, företrädesvis svarta och andra oprivilegierade, inte kommer att ha råd att flytta tillbaka till den uppbyggda staden eftersom markägare och byggherrar tar tillfället i akt att nyproducera för medelklassen (känns det igen?). Därmed är det som var kärnan i New Orleans i fara; kanske kommer det faktiskt aldrig att bli som det var. En sorgens tanke. Många musiker har bosatt sig på andra ställen, liksom den andra gruppen förvaltare av stadens själ, kockarna, det vill säga restaurangerna som var NO:s andra stora attraktion vid sidan om musiken, kanske inte heller kommer att återuppstå.
Det enda positiva är att musiken och dess budskap finns att tillgå på flera ställen i USA och att turnerande band ser allvarligt på sitt uppdrag att förvalta och sprida musiken och dess budskap om fred, kärlek, fest och en lyckligare tillvaro runt världen.

The Neville Brothers är numera mest ett turnerande band, ute på denna mission, även om man fortfarande skriver musik - men det är svårt att göra positiv musik i denna värld av oroligheter och krig. Därför är konserterna fokuserade på påminnelser om hur det en gång var.
Bröderna har varit i Sverige 'minst två gånger tidigare'. Jag själv såg dem på Cirkus för en femton-tjugo år sedan. Synd för alla er som inte var på Skeppsholmen i tisdags, ifall det ska ta så lång tid tills nästa tillfälle gives. Det är ett ohejdbart lokomotiv som ångar fram och rytmen mot rälsen ligger där och dunkar, tungt som ett gammalt ånglok, i musiken.