Till Krokstrand, ett litet samhälle vid Idefjorden i norra Bohuslän - en otroligt vacker del av Sverige - kör man på slingriga vägar, ibland med milsvid utsikt över berg och dalar. Dansen kom till denna stenhuggarby i början av 1900-talet, då sten härifrån exporterades till Argentina. Tillbaka med sig hem tog stenhuggarna tangon.
I dag bjuder Krokstrand dock inte bara på tango, utan en salig blandning av afrikansk dans, flamenco, salsa, grekisk dans, reggae och samba. Festivalbesökarna erbjuds livemusik från tre olika scener, samt dans-, sång- och musikkurser.
På Lilla scenen vid bykrogen Stenhoggarn arrangeras dagtid öppen scen med en mångfald av intressanta artister. Programmet innehåller flera feministiska initiativ, som Maud Lindström och Albin Balthasar Lundmark med band. Stämningen på denna uteservering är konstant hög. Publiken står till och med kvar under spöregnet på lördagskvällen för att se Maud Lindström, som egentligen har bråttom att komma iväg till en annan spelning, men till sin förtjusning blir inropad för extranummer. Hon måste därefter dessutom stanna för att sälja skivor till en lång rad köande, som alla vill komplimera henne för ett fantastiskt framträdande. En av festivalens absoluta höjdpunkter!
På Stenhoggarns ovanvåning hålls festivalens Tangotek. Där dansas det tango varje kväll framåt småtimmarna. Showdansare från Argentina samsas med småfulla nybörjare i badtofflor.

Ett stenkast från fjorden, där det badas i 25-gradigt vatten natt som dag, ligger Stora scenen. Programmet här bjuder på smakprov från världens alla hörn med bland andra Roots Disciples, Giddabush, Navid Modiri och Gudarna, Flamenco en Marcha och tangouppvisning.
I det minsta tältet, The Box, får besökarna trängas för att se populära artister som Lars Demian, Räfven och Cirkus Miramar. Nattetid bjuds här på dj:s och dans.
Krokstrand är tveklöst ett av de trevligare inslagen i Festivalsverige. Alla är välkomna, även hundar och barn. Och ja - du får komma hit utan att aktivt delta i dansen, det går bra att bara titta på och gunga fram och tillbaka i sittande ställning, eller titta på och njuta av andras avancerade steg.

Det enda störande med festivalen är möjligtvis undertiteln, 'man must dance', som dyker upp i olika variationer och sammanhang överallt på festivalområdet: 'man must drink', 'man must eat' och så vidare. Vi diskuterade att med spritpenna klottra till ett 'wo' på dessa slogans, men lät bli.