Skådespelerskan och manusförfattaren Nina Norén har upplevt psykvården inifrån. Utifrån de erfarenheterna – framför allt det omilda bemötandet och de fördomar hon mötte – växte manus till Songs from the silent voice. Tillsammans med vännen och regissören Sara Larsdotter har hon skapat en föreställning som belyser både den personliga problematiken och existentiella frågor om vad det innebär att vara människa.

– Kriser kan drabba alla. Men även om man inte har varit sjuk och inlagd på psyket kan man identifiera sig med de ämnen som pjäsen tar upp, säger Sara Larsdotter.

Hon exemplifierar med en scen där Nina Norén bär runt på plastpåsar med olika föremål. De kan ses som symbol för det bagage alla människor bär på. I påsarna finns både bra och dåliga saker, och en del av dem mår man bättre av att göra sig av med.

Pjäsen vänder sig mot psykvårdens oförmåga att se människan bakom diagnosen. En person som för stunden har kraschat blir sedd som enbart sjuk i vårdapparaten, sjukdomen kommer att bli hela ens identitet. Sara Larsdotter betonar att syftet inte är att skuldbelägga någon, utan att skildra sådant som faktiskt har hänt i mötet med psykvården, ur patientens perspektiv.

Ett exempel på hur absurt det kan bli i mötet mellan läkare och patient är det språk som brukas i till exempel journaler. Genom att använda sig av Noréns autentiska journaler har Larsdotter haft en rik källa att ösa ur för att balansera allvaret med humoristiska inslag.

– Journalerna är nästan komiska, säger Sara Larsdotter. ”Patienten har en bohemisk framtoning”, står det på ett ställe. Eller ”hon verkar vara varm om fötterna då hon tar av sig både skor och strumpor”. Det är ett vansinnigt språk och får man en sådan journal i handen kan jag tänka mig att man upplever ännu större förvirring som patient.

Erbjuder ni någon lösning på psykvårdens problem?

– Nej, det har vi inte någon intention att göra, utan vi vill snarare visa att det finns en väg ut. Vi vill väcka debatt och därför har vi jobbat mycket med att arrangera samtal i anslutning till föreställningarna. Det har varit debatter med överläkare, präster, politiker och psykologer. Och vi har spelat riktade föreställningar, till exempel på Malmö högskola där man diskuterade hur man kan arbeta bättre över ämnesområdena.

Songs from the silent voice har även spelats för patienter inom psykiatrin, vilket var en mycket positiv erfarenhet.

– När vi har spelat för människor som har upplevt liknande saker själva är det mycket mer skratt, de har lättare att ta till sig pjäsen, berättar Sara Larsdotter. Det visar att föreställningen också rymmer andras berättelser. Vi har mött stor tacksamhet av människor som säger att äntligen gör någon den här gruppens röster hörda.

Blir det bättre teater för att det är självupplevt?

– Det vill jag verkligen inte påstå. Många är ju skeptiska till det självupplevda i teatern, på grund av rädslan för att det ska bli för privat. Nej, bra teater görs av det som ligger en nära, det som känns viktigt för en.