Erase Errata var bandet där tre av fyra medlemmar hade skitsnygga glasögon. Men sedan slutade gitarristen Sara Jaffe (hon hade vita runda bågar) och Erase Errata är numera en trio med endast två par snygga brillor. Men det gör inget, för bandet är lika bra för det.
Det är tur, för det var säkert fler än jag som var oroliga för att en stor del av Erase Erratas skoningslösa ljud skulle försvinna när Sara Jaffe lämnade gruppen efter att ha medverkat på bandets två första skivor. När Sara Jaffe spelade gitarr lät det som om hon hade klippt sönder alla ackord med en slö sick-sack-sax och sedan tråcklat ihop dem med en hackig symaskin.

Efter olika försök att hitta en ny konstellation som kändes rätt, tog till slut sångerskan och trumpetaren Jenny Hoyston över gitarren. På nya skivan Nightlife har hon anammat Sara Jaffes utmärkande spelstil, men tillför samtidigt något nytt. Den hoptråcklade gitarrhärvan har fyllts ut med broderier och slitstarkare tygstycken.
Men det är inget vackert tyg Erase Errata väver tillsammans. I inledningslåten Cruising sjunger Jenny Hoyston med sin robotröst över en gitarrslinga som låter som om den spelades med kniv. Sedan exploderar allt i en enda röra av oljud. Tyngden levereras av Bianca Spartas trummor och Ellie Ericksons bas. Deras kompromisslösa hållning och underliga infall är hela tiden väldigt kluriga och ger låtarna dynamik.

Erase Errata lyckas uppdatera 1980-talets no wave-sound genom att balanserar på kanten mellan dissonans och medryckande popmelodier - ett polerat och dansvänligt kaos. Mycket ligger just i bandmedlemmarnas sätt att behandla sina instrument - så där att det känns rakt och ovarsamt och därmed spännande. Och de snygga glasögonen är liksom ett plus i kanten.