Han och Hon väljer olika strategier för att fly, han vänder sig utåt och hon blir närmast skygg inför sin omgivning. Han lirkar, försöker. Tills han tröttnar och inte lirkar mer. Då mjuknar hon och för en stund blir övertaget hans. De två befinner sig i Jonas Karlssons Mellanrum, ett mellanrum som är ett vakuum. För obekväma inför den andra för att ens kunna ligga med varandra. Tanken kittlar dem, men när alla halvhjärtade inviter blir klumpiga och pinsamma lägger de ner.

Mellanrum är Jonas Karlssons andra dramatisering. Sin debut gjorde han 2005 med Nattpromenad, då som nu på Stockholms stadsteater. Jonas Karlsson är behövd. Hans texter är lätta, dialogen snabb och snygg. Precis som i novellsamlingen Det andra målet kommer orden naturligt, språket krånglas inte till i onödan.

Så tror jag också att Mellanrum hade varit bättre som novell än vad den är som pjäs. För det är någonting som hindrar historien från att nå fram. Skådespelarna hamnar stundom mellan betraktaren och texten. Ibland förstärker de den åt oss, men ibland blir de ett hinder. Gunilla Röör som Hon är ömsom fenomenal och ömsom för affekterad för texten. Johan Rheborg växer med uppgiften och hittar så småningom precis den naturliga ton som pjäsen kräver.

I slutet dyker en gestalt upp (Johan Hallström). Han ger henne vad hon behöver och tar något annat med sig. Men vi når varken försoning eller uppbrott. En viss förvirring infinner sig – och sedan är det över.