Synen på brott och straff håller på att förändras i vår del av världen. Nyliberala synsätt, strategier och praktiker vinner terräng på området. Vad som är kriminellt, synen på kriminalitetens orsaker och sättet att straffa är inget oföränderligt. Brott och straff är sociala och historiska konstruktioner. De ekonomiska, sociala och kulturella förändringarna i samhället reflekteras i förändringar av förhållandet mellan vad som accepteras och inte accepteras, mellan normalt och onormalt. Mot bakgrund av de bredare samhällsomvandlingarna förvandlas det som inte accepteras av lagstiftaren, polisen, domstolen och straffsystemet till kriminalitet, och gör avvikaren till brottsling. På medeltiden var mord något som kunde klaras upp genom böter. Att häda Gud eller konungen, på ett sätt som i dag kan göras på skämt, var däremot allvarliga brott som straffades hårt.
Fängelsesystemet är bara knappt 200 år gammalt. Tidigare existerade ingen fast gräns mellan 'hederliga arbetare' å ena sidan och 'kriminella' å andra sidan. Istället fanns en utbredd laglöshet, som för stora delar av befolkningen var ett sätt att dryga ut sina knappa inkomster. Uppdelningen mellan 'hederliga arbetare' och 'kriminella' var en konsekvens av polis-, domstols- och fängelseväsendets utbredning under 1800-talet. Därigenom definierades vissa former av laglöshet som något kriminellt och straffbart, medan andra former av våldsanvändning och exploatering legaliserades.

Även i våra dagar ändras förhållandet mellan lagligt och olagligt. Homosexualitet, abort och pornografi var för några decennier sedan brottsligt, men är i dag som bekant lagligt. På 1800-talet utvandrade miljontals européer till USA, Afrika och Australien på grund av fattigdom. I dag är människor som flyr från fattigdom 'illegala invandrare', medan 'människosmuggling' blivit en farlig form av organiserad brottslighet som gör det nödvändigt att upprätta en omfattande säkerhets- och kontrollapparat i anslutning till de nationella gränserna.
Tradition och kultur spelar en viktig roll för vad som är tillåtet respektive förbjudet. Haschhandel bestraffas medan alkohol säljs öppet. För närvarande pågår en kriminalisering av dopning som kommer att göra tusentals kroppsbyggare och andra idrottare till kriminella. Skulle man inte lika gärna ha kunnat bekämpa dopning genom medicinsk information på samma sätt som med alkohol och tobak?
I varje samhälle finns normer om vad som är rätt och fel, men det är inte fråga om några naturliga definitioner av kriminalitet som gäller för evigt, utan om sociala och politiska kamper för rätten att definiera vad som är brottsligt och hur det ska bekämpas och bestraffas.
På senare år har synen på kriminalitet och straff fått en central plats i det politiska spelet och i media. 'Rädslan för brott' ligger allra högst på den politiska dagordningen enligt opinionsmätningar och har därmed gått om både 'miljöförstöringen' och 'arbetslösheten' som det som bekymrar folk mest. Därför är det ingen tillfällighet att tv-program som beskriver brottslighet och polisarbete har mycket höga tittarsiffror. Det är heller ingen tillfällighet att det är 'det meningslösa våldet', kriminella ungdomsgäng och mc-gäng, pedofiler och droger som plockas fram när politikerna ska profilera sig som några som kan och ska styra samhället.
Säkerhetsindustrin går på högvarv: fler alarm, fler övervakningskameror, fler privata vaktbolag på gator och torg, fler poliser, fler fängelser och så vidare. Varför är det så?

Nyliberalismen är inte bara en politisk linje som Thatcher och Reagan representerade. Nyliberalismen är ett nät av praktiker, som sträcker sig från produktionssätt, över statlig politik och myndighetsutövning, till normer och värderingar som formar den enskilda människans identitet och livsstil. Den är en väv av makttekniker som stödjer och kompletterar varandra, som förgrenar sig genom hela samhället och bildar ett dominerande system; en väv som styr världen, alltifrån globala strukturer ner till den enskilda människans liv. Den pågående fasen av globaliseringen tränger genom och underminerar de nationella gränser som under de senaste tre århundradena varit den grundläggande ramen för ekonomi och politik.
Om ekonomin tidigare var integrerad i nationalstaternas politik, så är den nationella politiken i dag i växande utsträckning integrerad i den globala ekonomin. Vi lever i en tid då det blivit allt svårare för nationalstaten att styra ekonomiska processer. Kapitalet och makteliten har blivit mer flexibel och är inte beroende av någon speciell plats, medan människorna som fogar sig och utför arbetet är betydligt mer bundna till den lokala nivån. Medan politikerna på 70-talet talade om att kontrollera och reglera de multinationella företagen, måste statsapparaten nu i växande utsträckning anpassa sig till de multinationella företagen och kapitalströmmarna, i hopp om att dra till sig kapital och därmed arbetsplatser till den arbetskraft som fortfarande hålls fast inom nationalstatens gränser. De multinationella företagen och kreditinstituten har genom sin storlek och rörelsefrihet helt enkelt överskridit staternas förmåga att styra. Vi rör oss från en internationell ekonomi mot en global ekonomi, där nationalstatens centrala uppgift blir att skapa gynnsamma investeringsvillkor. Att det måste vara så är en nyliberal sanning som inte får ifrågasättas. Förlusten av förmågan att styra de ekonomiska krafterna - en påtvingad effekt av globaliseringen - presenteras som en önskvärd modernisering av den politiska maktutövningen.

Vi kan se hur staten i allt högre grad ger upp försöken att kontrollera och reglera ekonomin, och istället går över till att kontrollera och reglera människor. Från att anpassa ekonomin efter människors behov går statsapparaten över till att anpassa människor efter marknadens behov. Det kallas avreglering. Statens roll blir framför allt att ställa arbetskraft, infrastruktur och säkerhet till marknadens förfogande. Nyliberalismens säkerhetsbegrepp är helt annorlunda än välfärdsstatens. Säkerhet betyder inte längre social säkerhet, utan personlig säkerhet och egendomars säkerhet.
I ett straffsystem finns tre parter: den som straffar, den som straffas och den som ser på. Även om det är staten som har monopol på att straffa i moderna samhällen, känner sig befolkningen som åskådare djupt delaktig i straffsystemet. Därigenom ges också staten stabilitet och legitimitet. Åskådarens känslor har inte nödvändigtvis domstolens rationella distans till den kriminelle utan präglas ofta av hämndlystnad. Åskådarnas känslor flammar upp när de hör talas om ett grymt brott och tämjs och dämpas därefter av straffsystemet. Vad är det för normer och värderingar som präglar den nyliberala människan och därmed dennas syn på brott och straff?
Nyliberalismens tysta strategi är att vi ska lära oss att styra oss själva genom normer. Strategins förverkligande är beroende av många makttekniker inom produktionen, förvaltningen och överallt där människor möts. Nyliberalismen innebär inte bara en geografisk utvidgning och fysisk omorganisering av kapitalismen, den är också en intensifiering, en generalisering av kapitalismen. Relationer mellan människor som tidigare låg utom marknadens räckhåll - i den offentliga sektorn eller inom civilsamhället - öppnas nu i stigande utsträckning upp för marknaden. Barnomsorg, utbildning, pension, äldreomsorg, hälso- och sjukvård, underhållning och kultur infiltreras alltmer av marknadsmekanismer. Ja, själva den politiska maktutövningen följer principer som råder på marknaden.

Nyliberalismen konstruerar en relation mellan styrande och styrda som i stadigt växande utsträckning är beroende av de sätt varpå individerna själva tar ansvar för att styra sina liv i enlighet med marknadens 'fria' val. Det innebär att var och en av oss på egen hand ska ta på sig ansvaret för förhållanden och problem som till sin natur är av samhällelig och kollektiv art.
Vi ska driva en individuell utrikespolitik och miljöpolitik genom våra val som konsumenter. Vi ska driva en utbildningspolitik genom det fria valet av skola och hälsovårdspolitik genom valet av sjukhus. Vi skapar själva vårt sociala säkerhetsnät genom privata försäkringar. I denna nyliberala regim bestående av självförvaltande individer existerar inga förpliktelser i fråga om solidaritet med övriga samhällsmedlemmar. Man är inte heller förbunden med resten av samhället genom ömsesidiga beroenden. Man förverkligar det man själv är ute efter i den halvprivata sfären: i familjen, på arbetsplatsen, i skolan, i föreningen och i bostadsområdet. Vi ska bli våra egna experter och vi ska själva styra och välja. Vi ska göras ansvariga för våra egna liv i ett system där vi inte har någon kontroll över de krafter som bestämmer villkoren.
Den nyliberala människan återger därigenom det politiska systemet den legitimitet som den gamla parlamentariska demokratin och centralstaten förlorade i samband med att makten flyttades över till marknadskrafterna och överstatliga institutioner. Den enskilda individen tvingas själv ta det fulla ansvaret för sin egen situation. Individen måste ta konsekvenserna av sina egna val. Det är svårt att komma med kritik mot staten eller det politiska systemet utifrån ett nyliberalt perspektiv. 'Det är samhällets fel', har blivit en dålig och löjeväckande bortförklaring. 'Var och en är sin egen lyckas smed' gäller fullt ut.

Det finns två slags krafter som håller ihop samhället. Den ena kraften är solidariteten mellan människor, den andra kraften är utgränsningen av det som är annorlunda. I det nyliberala samhället har individualisering och konkurrens brutit ner solidariteten. Den typ av sammanhållning som kommit tillbaka är sammanhållningen mot det annorlunda. Ju svagare solidariteten blir, desto mer måste den gemensamma fronten mot det avvikande förstärkas.
Den nyliberala människan har följaktligen en tendens att hantera det oönskade och allt som han/hon inte begriper genom att kriminalisera det. De som faller igenom den nyliberala regimen bestående av individuell riskhantering - fattiga, arbetslösa, avvikare och kriminella - har själva ställt sig utanför. Enligt den nyliberala logiken är brottslingar människor som saknar de intellektuella och praktiska möjligheterna att ta det personliga ansvar som ingår i den rationella självförvaltningen. Att de hamnat i den situationen är inte marknadens fel, inte heller det nuvarande politiska systemets fel, utan deras eget fel. De har handlat ansvarslöst. Därför ska de marginaliseras, utestängas och neutraliseras och det är statens uppgift.

Istället för att som tidigare se en ofullständigt insocialiserad individ, betraktas brottslingen numera som en rationell ekonomisk aktör, som påverkas av belöningar och straff och vars beteende är statistiskt förutsägbart. Det har etablerats en tro på att kriminella utför cost-benefit-analyser innan de begår brott. Enligt denna tankegång är det därför viktigt att 'sända signaler' till de kriminella. Signalerna ska visa att 'det inte lönar sig att begå brott', eller att 'vi inte finner oss i det', som politikerna alltid säger.
Men brottslingen och avvikaren spelar inte minst rollen som motbild till det normala. Den ökade graden av individuellt ansvarstagande och självstyre förutsätter en intensifiering av normgivande diskurser och här spelar den kriminella avvikaren och fängelset en central roll. Vi har användning för mc-gängen, våldsamma invandrarungdomar och pedofiler för att bekräfta oss själva och vår egen normalitet. Avvikelsen blir ett viktigt objekt för den normaliserande makten, den omkrets som definierar mitten. Brott och straff blir därför högst centralt i nyliberalismens värde- och normsystem. Tänk bara på mediernas fokusering på brottslighet som nyhet och underhållning.

Vi är inte längre som i äldre tider omedelbara åskådare till avrättningar och spöstraff. Men via media är vi indirekta åskådare till våra dagars brott och straff i en utsträckning som vi inte alltid är medvetna om. Några av de mest populära tv-programmen nu för tiden handlar om verkliga brott och varje tv-kanal har sitt program med rekonstruktioner av aktuella brott som sänds på bästa sändningstid. Därutöver visas också flera amerikanska program med liknande upplägg, för att inte tala om de dussintals deckare och thrillers som sänds varje helg. Primetime is crimetime. Det är inte precis de mest avancerade analyserna av kriminalitetens orsaker och betydelse som utmärker de otroligt populära halvdokumentära programmen. De uppnår sin popularitet just genom att spela på tittarnas känslor beträffande brott och straff. Vi ryser över brottens grymhet när de rekonstrueras i detalj. Vi följer polisen i hälarna, och dras med känslomässigt och även rent praktiskt i jakten på förbrytarna.
Denna gemensamma jakt på och utestängning av det oacceptabla och onormala är det cement som ska hålla ihop det nyliberala samhället. Det är det som återstår av gemenskapen. Det är samma sak med det tryckta ordet. De tidningar som profilerar sig som anhängare av lag och ordning är också de som skriver mest om brottslighet. Det saknas inte en enda blodpöl eller ett stänk av sperma i de detaljerade reportagen. Varje händelse i Jønkes liv (känd Hells Angel-medlem i Danmark) refereras med en blandning av avsky och fascination.

Brott och straff är symbolladdade händelser. Vi vill se brottsplatsen, vi vill se brottslingen bli bortförd av polisen oavsett hur arrangerad bilden är och även om den misstänkte gömmer ansiktet i en jacka. Bilderna, symbolerna och ritualerna runt straffsystemet bekräftar de gemensamma värderingarna och vår egen normalitet - därför är de så viktiga i det nyliberala samhället.
Brott och straff är alltså begrepp rika på betydelser, med djupa rötter i samhällsordningen. För att förstå den ideologiska styrkan i 'lag och ordning-politiken' måste man analysera värderingarna, normerna och straffets kulturella innebörd. Och eftersom dessa normer blivit centrala i den nyliberala identiteten, spelar kriminalitet och straff en större och större roll i nyliberal politik. Man kan inte längre styra ekonomin. Men kriminalitet är gripbart, här går det att demonstrera handlingskraft. Kriminalpolitiken kan användas till att framkalla, kanalisera och tämja kraftfulla känslor. Därför är det inte så konstigt att regeringar och politiska partier anser att detta är ett tacksamt område för ideologiskt arbete. Just på grund av den kraftiga symbolladdningen kan kriminalpolitiken användas till att skapa politiskt kapital. Under nyliberalismen ser vi följaktligen en ökad politisering av straffsystemet. För 20-30 år sedan var det experterna, kriminologerna och tjänstemännen som styrde. Men under nyliberalismen involveras det politiska systemet i allt från konkreta domar till utformningen av fängelser.

Den globala nyliberalismen och marknadskrafternas växande styrka har lett till en ökad polarisering av världen och enskilda samhällen. Därigenom har det skapats marginaliserade grupper av människor som faller genom den nyliberala regim som bygger på individuell riskhantering och konsumtion: flyktingar, invandrare, arbetslösa, bidragstagare, hemlösa, psykiskt sjuka och så vidare. Individer som ingår i dessa grupper bryter emellanåt mot lagen. Enligt det nyliberala synsättet ska fängelset skydda medborgarna mot dessa människor, men inte genom att försöka integrera dem utan genom att kontrollera dem, hålla dem borta från gatan, skilja ut och isolera dem. Men fängelset följer också i tysthet en annan cynisk strategi: att neutralisera brottslingarna genom att avsocialisera dem, göra dem passiva och hjälplösa, förvandla dem till samhällets eviga förlorare.
Syftet med det nyliberala fängelset är inte att göra brottslingar till fungerande samhällsmedborgare. Fängelsets funktion är först och främst att stänga ute människor från samhället och hålla kvar dem på ett mycket begränsat utrymme. Om den gamla korrektionsanstalten var en modell av industrisamhället, där det var graden av människors anpassning till rutinmässigt arbete som kontrollerades, så är det nyliberala fängelset den globaliserade världens laboratorium, som provar ut fysiska inspärrningstekniker för dem som nyliberalismen utestänger och gör sig av med. Om 60-talets fängelse var arbetarklassens fängelse, så är det i dag de 'farliga klassernas' fängelse. Dagens fängelse är de utstöttas och marginaliserades fängelse: narkomanernas, de psykiskt sjukas, socialbidragstagarnas, subkulturernas och utlänningarnas fängelse.
Det nyliberala synsättet fokuserar på kriminaliteten bland dessa människor och gör dem till en 'farlig klass'. Kriminaliteten skildras som internationell och organiserad, som ett säkerhetsproblem. De kriminella är onyttiga och potentiellt farliga. De ska inte integreras i samhället utan istället förvaras, kontrolleras och oskadliggöras. Hårdare fängelsestraff ses som en effektiv metod att neutralisera hotet och samtidigt lugna befolkningen. Det nyliberala fängelset är ett parkeringshus och en avstjälpningsplats.