Jag är före detta fånge. Jag greps 1989 och dömdes till tio års fängelse för lagöverträdelser som jag begått med politiska motiv. Jag satt i fängelse i knappt sju år. Ett år och två månader av den tiden satt jag isolerad. Jag vill skildra de makttekniker som utövas i fängelser, konsekvenserna av maktutövandet och de motmaktsstrategier makten utlöser.
Makt är handlingar som utövas, ord som sägs eller skrivs för att påverka, kontrollera och forma människors kroppar och medvetanden. Makt är alltid ett ömsesidigt förhållande, ett spel mellan makt och motmakt där den ena sidan försöker bestämma den andra sidans uppförande, och där den andra sidan försöker att inte låta sig bli dirigerad på det viset, eller kanske själv försöker påverka motpartens agerande. Den ena parten kan dominera, men aldrig helt och hållet. Den här definitionen av makt är inspirerad av den franske filosofen Foucault.
Huvuddelen av en fångvaktares tid går ut på att hålla fångarna inspärrade samt upprätthålla lugn och en bestämd ordning med hjälp av handlingar och rutiner som försöker forma eller styra fångarnas handlingar. Jag upplevde fängelset som en konfliktzon, en ständig kamp mellan fängelsets försök att kontrollera och disciplinera fångarna och dessas försök att försvara eller utöka sina handlingsmöjligheter och sitt livsutrymme.
Rent makttekniskt är ett fängelse alltså ett försök att styra och kontrollera människors geografiska rum, tid och aktivitet. För det första begränsas ens möjliga utrymme av muren runt fängelset som man som fånge ska befinna sig innanför en viss bestämd tidsrymd. Men dessutom organiseras livet inne på fängelset i en minutiös planläggning av fångens rörelser i tid och rum. Kontroll över tid och rum medför också kontroll över individer. Allting i fängelset försiggår på förutbestämda tider och platser, i en bestämd rytm oavsett om det är julafton eller påsk, år ut och år in. Varje individ har sin bestämda geografiska plats på bestämda tider med regler för vad den får företa sig i detta rum, på denna tid. Varje förflyttning från en lokal till en annan övervakas och noteras i protokoll. Fången har nummer och identitetskort som han ska ta med när han förflyttar sig in i eller ut ur ett rum eller eskorteras runt i fängelset.

Tvångsarbetet har alltid varit en viktig del av fängelsets styrningstekniker, inte främst för produktionens eller förtjänstens skull, utan för att man anser det vara disciplinerande. Straffarbetet skapar ordning och regelbundenhet eftersom man definierar vad som är den tillåtna aktiviteten. Straffarbetet förhindrar oroligheter och gör bevakningen lättare eftersom många fångar koncentreras i få rum. De flesta arbetsplatser fungerar i verkligheten dåligt. Det utförs mycket lite reellt arbete, kanske en timme eller två per fånge och dag. Fångarna är inte intresserade av att producera något när det bara rör sig om enformigt rutinarbete som inte verkar meningsfullt och som man nästan inte får något betalt för. De flesta arbetsplatser har snarare karaktären av en parkeringsplats.
Mer överraskande är det kanske att arbetsledarna och fångvakterna inte heller verkar intresserade av att effektivisera arbetet, de är nöjda med att fångarna går till arbetsplatserna och uppför sig lugnt och passivt i arbetslokalerna. Det är tydligt att man har gett upp tanken på att arbetet ska vara ett resocialiserande eller vinstgivande projekt. Fången är inte en resurs som kan användas utan en individ som ska disciplineras.

Visitation är en annan genomgående kontrollfunktion i fängelset. Kroppsvisitation genomförs rutinmässigt efter permissioner och efter besök. All post och alla saker som kommer till fängelset genomsöks. Cell- och gångvisitationer utförs regelbundet av avdelningspersonalen.
Dessutom är det så kallade storvisitationer ibland där hela avdelningen och fångarna visiteras vid ett överraskningsangrepp. Cellen är fångens sista lilla rest av privatsfär. Den inreds ofta trevligt och är ett visst frirum från institutionen. Därför är det obehagligt för de flesta fångar att vakterna har obehindrad tillgång till cellerna och kan visitera den dagligen utan att fången ens kan övervaka visitationen. Det känns som ett ingrepp i fångens liv och ökar maktlösheten.
Övervakning och kontroll hindrar fångarna från att obehindrat bryta reglerna och fångarna är medvetna om konsekvenserna om man bryter mot reglerna. En diskussion med vakten som leder till opassande språkbruk kan betyda att du hamnar i straffcellen. Följer du inte med frivilligt till straffcellen så används den nödvändiga makten. Fortsätter du att göra motstånd slutar det med att du ligger naken och fastbunden. Medvetenheten om denna reaktionskedja finns i bakhuvudet hos de flesta fångar. Maktutövningen behöver inte alltid vara att makten används direkt fysiskt. Själva maktrelationen kan vara tillräcklig för att ge den som utsätts för makten motiv för sina handlingar, det vill säga utöva självdisciplin. Det är därför det sällan blir större våldsamma sammanstötningar mellan fångar och vakter.

Makttekniker som försöker forma oss möter vi på många ställen i samhället, men det som karaktäriserar fängelsets maktteknikers styrning av tid, rum och aktiviteter är dels att de omfattar hela individens tid, rum och aktiviteter och dels att maktteknikerna utövas med en sådan intensitet som detaljerat fastställer tid, rum och aktiviteter och vidare att styrningen innehåller en stor del tvång och inte minst att den i stor utsträckning förefaller meningslös för fångarna.
Maktteknikernas strategi är att kontrollera och styra fången. Meningen med att reglera hans rum är att spärra in honom i fängelset och därmed isolera honom från samhället. Kontrollen av fångens beteende går ut på att passivisera honom, att bryta ner själens förmåga att fatta egna beslut och handla – dess egenvilja. Maktteknikernas sammanfattade strategi är alltså att oskadliggöra fången för att därmed underlätta parkeringen av fångens kropp och själ.
Den ideala fången – för fängelset – är den lugna, passiva fången som inordnar sig under reglerna. Fången som är bra på att vänta och på att sitta inaktiv på en stol på arbetsplatsen. Som går tillbaka till sin avdelning och sköter sig själv. Som går in i sin cell klockan 21.30 och tittar på tv. Kort sagt lätt att förvara.

Fängelsets detaljerade regler tar bort fångens självbestämmande även när det gäller de mest triviala småsaker och skapar ofta en känsla av hjälplöshet och osjälvständighet. Det är väsentligt för människor att ha – eller åtminstone känna att de har – en viss kontroll över sin omgivning. Människor med liten kontroll över sin omgivning tror inte att deras handlingar leder till önskade resultat eller att de kan avvärja obehagligheter. De tror inte att de kan göra något för att påverka händelserna omkring dem. De lär sig att det inte lönar sig att reagera mot dåliga förhållanden. Inlärt hjälplösa individer reagerar passivt gentemot omgivningen eftersom de har lärt sig att det är meningslöst eller omöjligt att kontrollera situationen om- kring dem.
Fången blir allt mer ur stånd att lösa de problem och krav som finns i livet utanför fängelset. Den inlärt hjälplösa är i en vansklig position vid frigivningen. Fången har levt i en miljö utan krav, utan möjlighet att bestämma hur dagen ska se ut, utan möjlighet att lösa sina personliga och praktiska problem. Den nyvunna friheten betyder osäkerhet och krav. De sociala roller och egenskaper som har varit parkerade i fängelset kan inte aktiveras utan vidare. Fången upplever personlig otillräcklighet inför att klara sig i ett samhälle som kräver initiativ och handlingskraft. Den inlärt hjälplösa fången kommer att ha svårt att hitta ett jobb, skapa kontakter till andra människor, att administrera sin vardag. Därför slutar många fångar som förtidspensionärer eller bidragstagare.
Men det finns fångar som tar sig igenom sin fängelsetid utan att ha blivit inlärt hjälp-lösa mönsterfångar. Maktteknikernas försök att forma kroppar och själar skapar sitt eget motstånd. Fängelseledningen skapar fångsamhället. Disciplineringen skapar fångarnas längtan till frihet och motstånd.

Det finns en hierarki i fängelset precis som i det vanliga samhället. Fångarna kommer till fängelset med olika förutsättningar, ekonomiskt, erfarenhetsmässigt, psykiskt eller fysiskt sett. Man kan kalla fångkulturen antisocial i förhållande till fängelseledningen och den är till viss del anti-legal, men den är naturligtvis inte antisocial ur ett fångperspektiv. Fångsamhällets gemenskap och sammanhållning är tvärtom en social reaktion på fängelsets maktutövning. Fångsamhället är inte en fast sammansvetsad grupp med gemensamma åsikter i livet i allmänhet. Deras solidaritet uppstår i förhållande till fängelseledningen och den kommer till uttryck när en fånge behandlas illa. Det upprör fängelsebefolkningen. Det visar sig i strejker och kollektiva aktioner där uppbackningen ofta är stor. I fångsamhället kan fången bevara delar av sin identitet och samtidigt motsätta sig den institutionaliserade anpassningen och bevara sin sociala kompetens. Fångsamhället är på många sätt utgångspunkten för motmakten.
När det gäller fångarna är deras reaktion inför fängelsets makt ofta en känsla av vanmakt. En del av vanmakten beror på att motmakten inte ses som en möjlighet. Motmakt är att komma ur vanmakten och vidare till att se medel och möjligheter till att ändra sin situation och motsätta sig fängelsets maktutövning. Motmakten ser handlingsmöjligheterna i situationen.
Ett exempel på motmakt utövades av en fånge som var utsatt för en massa visitationer av sin cell. Han började skriva små lappar med okvädningsord om visitationsvakterna som han gömde på smarta ställen i sin cell. De hittades naturligtvis av vakten. För detta inkasserade fången, med ett leende på läpparna, ett disciplineringsstraff för opassande språkbruk. Ett annat exempel är en rymningsbenägen fånge som var isolerad och blev kroppsvisiterad tre till fyra gånger om dagen. Till slut slutade han helt enkelt att ha på sig kläderna och gick omkring naken i cellen hela dagarna. För det fick han också disciplineringsstraff. Motmakten kan visa på sprickorna, ofta med glimten i ögat, i övermaktens fullkomlighet.

En annan viktig och effektiv motmaktsstrategi är att skapa egna aktiviteter i fängelset och genom det ge livet i fängelset en mening och ett perspektiv. Genom att ha sina egna normer och värderingar kan man skapa ett annat liv än det fängelseregimen försöker påtvinga fångarna, en slags institutionalisering av motmakten som fängelset naturligtvis reagerar mot. Medan den direkta motmaktens strategi analyserar situationen utifrån maktens perspektiv så analyserar den här formen situationen utifrån motståndets behov, värderingar och perspektiv. Fångarna skapar på olika individuella sätt meningsfullhet i fängelselivet. Några engagerar sig i fångpolitiskt arbete, andra målar, tecknar, skriver eller spelar musik, andra lyfter skrot eller löptränar.
Till dem som kanske blir bekymrade eller provocerade av de motmaktstekniker jag har beskrivit kan jag lugna med att motmakt i fängelset är bra även ur en kriminalitetspreventiv vinkel. En rad undersökningar har visat att fångar som är upproriska och skiter i de formella fängelsereglerna klarar sig bättre vid frigivningen. Den anpassningen som kan vara önskvärd utifrån kontrollsynpunkt, det vill säga lydighet och passivitet, är inte nödvändigtvis en önskvärd anpassning utifrån ett frigivningsperspektiv.

Kriminologen Jaman (1971) fann att de fångar som anpassade sig dåligt till fängelselivet löpte mindre risk att komma tillbaka än de som var välanpassade till fängelselivet. Miller och Dinitz (1973) fann att fångar som identifierade sig med fångkulturen, alltså de fångar som var minst benägna att rätta sig efter vakternas order, lyckades bättre under deltidsfrigivningen än de välanpassade fångarna. Ward (1987) undersökte hur 500 före detta fångar klarade sig efter frigivningen. Han menade att överträdelser mot fängelsereglementet var en signifikant faktor för succé eller fiasko (definierat som att göra nya brott och åka in igen eller bryta mot reglerna för villkorlig frigivning). Fångar med 5-l0 disciplinära rapporter hade större chans att klara sig igenom den villkorliga tiden än fångar med 0–5 disciplinära rapporter. Goodstein (1979) fann att de intagna som anpassade sig bäst till fängelselivet hade flest problem med övergången från institutionslivet till ett liv i frihet.
De makt- och motmaktsperspektiv jag har lagt fram förklarar denna omedelbara paradox. De fångar som uppför sig odisciplinerat – utövar motmakt – undgår eller begränsar den nedbrytande effekter som fängelsets makttekniker har på deras handlingsförmåga.
För att förbli människa i fängelset måste man bryta mot dess regler.