Älsklingsrätten
Av: Clara och Christian Diesen
Regi: Andreas Boonstra
Scenografi: Åsa Berglund Cowburn
Musik: Simon Steensland
Skådespelare: Martin Jonsson, Anna Källström,
Isabell Sollman, Mathias Olsson
Var: moment teater

Dottern i huset är nog lite misslyckad, hon jobbar som servitris medan pappa är advokat och mamma är domare. Hon kommer hem till föräldrarna för att tillsammans med pappan laga till en härlig födelsedagsmiddag åt mamman, som väntas hem när som helst.
Modern har det svårt just nu, hon har mediedrev och mordhot efter sig efter att ha frikänt några unga män från våldtäktsanklagelser mot en trettonårig flicka. Flickan ansågs ha medverkat till våldtäkten eftersom hon hade druckit alkohol och därmed försatt sig i hjälplöst tillstånd, dessutom var hon känd för sexuell vidlyftighet. Alltså ett sådant fall som vi har hört om bara alltför många gånger de senaste åren.
Dottern blir förstås upprörd, så inte ens i hemmet på sin födelsedag kan den stackars mamman få lite lugn och ro. Den animerade diskussionen försiggår under ett ivrigt skärande, hackande, kokande och stekande. Bland annat flås och styckas en död kyckling i en scen som får det att vända sig i magen på en vegan.

Det är en hel problemkatalog som passerar i revy framför publiken: våldtäkt, sexturism, apatiska flyktingbarn, invandrarnas ställning i juristkåren och bland våldtäktsåtalade, domstolars beviskrav, förhållandet mellan moral, rätt och rättvisa... Ja, det kunde lätt bli parodiskt, en tävling i hur många angelägna frågor som pjäsförfattarna (dramatikern Clara Diesen och hennes far, juridikprofessorn Christian) kan pressa in på en och en halv timme. Som en återgång till 70-talets troskyldigt politiska frigruppsteater.
Men det blir faktiskt nästan oavbrutet fängslande, inte minst tack vare regissören Andreas Boonstra. Han låter spelet utvecklas från en inledande realism mot allt tydligare stilisering, inte alls i klass med de farsartade teatrala lekstugor som moment ägnat sig åt på senare år. Boonstra bara skruvar åt den teatrala skruven lite lagom: några illusionsbrytande repliker över rampen, några löjliga teatermasker, alltmer karikerade rollkaraktärer, och så en underbart galen scen där mor och dotter grälande rör sig i koreograferade mönster och kastar mat på varandra. Dessa markeringar räcker. Detta är teater, inte verklighet, tycks regissören vilja säga, och därför har vi rätt att ta upp hur många problem vi vill till debatt, och vi tar oss till och med rätten att stoppa in ett överraskande slut utan att det känns påklistrat.

Och skådespelarna hjälper till. Martin Jonsson och Isabell Sollman är två egocentriska övre medelklassföräldrar fulla av tom politisk korrekthet, Mathias Olsson är en lustig krumelur som dotterns kompis, men framför allt gör Anna Källström en fin insats som dottern, där det utpräglat barnsliga kroppsspråket understryker hennes hjälplösa frustration över föräldrarnas cynism.