Stockholm filmfestival firar 20 år. Det som började som en anspråkslös filmfest under fyra dagar har med åren blivit allt längre och lyckats locka tongivande namn som Quentin Tarantino, Ang Lee och Roman Polanski. Trenden med välkända namn fortsätter även i årets upplaga. Bakom storfilmerna står bland andra välrenommerade regissörerna Wes Anderson med den animerade fabeln Den fantastiska räven och Steven Soderbergh med dramat The girlfriend experience. Skådespelaren Drew Barrymore har troligen också nytta av sitt namn när hon nu regidebuterar med tonårsfilmen Whip it som medverkar i tävlingssektionen.

I helgen visar festivalen stolt upp världens första biofilmvisning på en duk av is. På fredag transporteras det tio ton tunga blocket till Stockholm från Torneå älv vid Polcirkeln. Ett inslag som känns både märkligt och passande med tanke på festivalens tema: apokalypsen – uppenbarelsen om jordens undergång. Filmer som reflekterar över vår planet, miljön och människans framtid hamnar i spotlight. I The road av John Hillcot, med danske Viggo Mortensen i huvudrollen, leker man med tanken om ett framtida USA totalförstört av naturkatastrofer.

Men på festivalen prisas inte bara fiktionen. Även journalistiska verk har en given plats. I utbudet toppar dokumentärfilmen The cove av Louie Psihoyos som handlar om de grymma förhållandena hos världens främsta leverantör av delfiner i japanska Tajii. Och om hur delfiner har blivit en miljonindustri. Samtliga dokumentärer hittar man i kategorin som i år bytt namn från Collage till Documania.

Det är inga lågbudgetrullar som har lyfts fram av festivalledningen inför festivalen. En fråga som med rätta kan ställas är: Vad händer med de unga, oetablerade filmskaparnas verk när den där novemberveckan präglas av storfilmer av de största och med de redan mest kända? Vad hände med festivalens målsättning om ”att bredda det svenska filmutbudet med nyskapande film och ge besökarna en orientering i den moderna filmen”?

De finsmakande cineasterna som vanligtvis spyr på biografernas ständiga utpumpning av amerikanska bestsellers behöver trots allt inte bli besvikna. Festivalens dragplåster är inte mer än just det – dragplåster (och intäkter?). Var tredje film på repertoaren regisseras av en debutant. Bland dem Håkon Luis Miss Kicki, med svenska Pernilla August i huvudrollen. Handlingen är något kitschig men skådespeleriet berömvärt. Inte minst gör 18-åriga Ludwig Palmell en övertygande tolkning i rollen som faderlös tonåring med en komplex relation till sin frånvarande mamma.

I myllret av alla påkostade storfilmer finns en drös raffinerade godbitar för alla smaklökar. Utbudet visar på en näst intill desperat vilja att vara alla till lags. Vilket dessvärre resulterar i en splittrad identitet. Det är inte en independentfestival som Sundance i Kalifornien, inte heller ett forum för de största, som festivalen i Cannes.

På menyn står allt från science fiction och roliga animeringar till realistiska dramer och nischade dokumentärer om både soul (Soul power) och reggae (The roots of reggae). Den som gillar asiatisk film kan spana in kategorin Asian images; föredrar man istället rebelliska filmskapare och oberoende produktioner ska man kolla in filmerna som sorterar under rubriken American independents. Däribland Max Mayers Adam, en humoristisk skildring av en socialt handikappad man som är besatt av rymden och förälskar sig i grannflickan.

Festivalens stora problem är inte brist på bra film. Snarare att många visningar redan är slutsålda. Men låt inte biljettförsäljningen vilseleda dig. Kanske är det just den film som inte uppmärksammats som är det finaste guldkornet på årets festival. Och den kanske du till och med kan se i lugn och ro – efter arbetstid.