Handslaget är fast och rösten varm, stockholmsdialekten nästan overkligt bred. Trots det hektiska tempot sjunker han ner ordentligt i hakets svarta konstlädersoffa och verkar inte jäktad.

– Fast visst är det en otäck press. En press som tidigare hotade att välta mig. Jag måste ju sälja det jag gör för att överleva, säger Sundström som periodvis varit utbränd

Tystnaden har därför blivit allt viktigare. Han lyssnar inte mycket på musik när han skapar och han ogillar att det möbleras med musik överallt så att människor inte kan prata med varandra.

Farstas Mick Jagger har blivit stor nu. En folkkär nationalskald. Det har tagit sin tid att nå dit. Stefan Sundström anser att det har sina fördelar.

– Det är farligt att bli ikon ung, att inte kunna ha ett förhållande på lika villkor, tror han och jämför sig med Joakim Thåström som fick utstå kändisskapet betydligt tidigare.

De är barn av samma tid. Två samhällskritiska artister från Stockholms södra förorter. Men Sundström är gladare. Avgjort gladare. Skrattet kommer ofta efter hans repliker. På ett sätt som vittnar om att han inte tar sig själv på allt för på blodigt allvar:

– De där tjejerna som blev tillsammans med mig, de ville ju egentligen ha Thåström.

Stefan Sundström gestikulerar mycket när han pratar. Ibland kastar han bak huvudet så att den blå mössan med öronlappar fladdrar till. Han ser lite lantlig ut i den. Trots att han i dag har lämnat sina älskade gummistövlar hemma. Trendkänsliga Stockholm ger han inte mycket för.

– Stockholm har blivit en skitstad. Det är dålig stämning, snålt och sippt. Folk är så ängsliga. Jag var nyss i Berlin. Det är en mer levande stad med ett blomstrande kulturliv. Folk är lite fulare och fetare. Det känns befriande. Förresten har jag nyss fått reda på att jag blev till där, tillägger Stefan, som har en tysk mamma.

I Stockholm däremot är det svårt att dra igång något om man inte har mycket pengar. Stadspaneringen görs inte med tanke på dem som ska leva här, utan för att locka investerare och turister menar Stefan och de andra artister som formulerat ett upprop för en mänskligt och miljömässigt hållbar stad.

Han drömmer sig ofta bort från Stockholm och från Ekerö där han bor tillsammans med sin Karin. Till skogarnas tystnad, slingrande grusvägar, myrar, blåbärsplockning och mörtfiske. Men miljöengagemanget föddes i Stockholm.

– När jag var elva år tog pappa med mig till Kungsan och det legendariska almbråket. Jag höll som bäst på att läsa Sagan om ringen och det kändes som om jag kommit till alvernas rike när jag såg de långhåriga hippietjejerna i hängmattor. Där väcktes mitt intresse för miljöfrågorna, berättar han.

Sundström är ledsen och arg över att det goda samhället inte kunde få segra. Ett folkhem där alla får vara med. Och över att vi fortsätter förstöra vår miljö trots att det nu är länge sedan varningstecknen började komma.

– Jag är tyvärr pessimistisk inför framtiden. Det är som med tyskarna i Stalingrad krigsåren 42–43. Det börjar bli jobbigt. Vi fattar inte hur pissigt läget är för den västerländska civilisationen. Hela tillväxttiden är dödsmärkt, säger han.

Mycket hos Sundström är samstämmigt och väntat. Men han har ändå många prismor, obelisken Sundström. Han är landsbygd och naturromantik, förort och rå betong på samma gång. Han varierar helst högt och lågt, allvar och humor. Döden är ständigt närvarande på senaste plattan Ingenting har hänt. Inte så mycket ett tecken på åldrande som att slutet för den här planeten närmar sig, menar han.

– Det känns jobbigt när man tänker på barnbarnet, att det är så illa ställt, säger Sundström som nyligen blivit morfar.

Tankarna på det egna slutet skrämmer inte så mycket. Det finns något lugnande i att vi alla ska i jorden. Då spelar det inte längre någon roll vad man fått ihop i livet.

– Det är skönt att komma ihåg när man läst dåliga recensioner – det är egentligen bara kattskit, skrattar han.

En distansfull humor verkar vara Sundströms förutsättning för att kunna ta i allt svårt. En överlevnadsstrategi. Likaså att ibland vända bort de stora ödesmättade frågorna och fokusera på de små sammanhangen, som att odla giftfria tomater hemma i växthuset på Ekerö. Och kanske avslöjar mångsysslaren Sundström snart sina bästa odlingstips i boken om självförsörjning som utkommer till Bokmässan i höst.