Teater

Anton Tjechov skrev Körsbärsträdgården 1903 och den uppfördes för första gången 1904 i ett tsardöme som höll på att kollapsa. Handlingen kretsar kring Ranevskaja (Marie Richardsson), en aristokratkvinna som återvänder till sitt högt belånade gods med en älskad körsbärsträdgård. Hon inser inte att allt detta kommer att gå på exekutiv auktion och försvinna.

Inte heller människorna som lever här vill kännas vid att de är på ruinens brant och att deras dröm måste säljas. I originalversionen får Ranevskaja möjlighet att rädda situationen genom att sälja till en nyrik bonde och gifta bort dottern, men hon vägrar acceptera denna lösning och tror att aristokratin ska kunna leva vidare.

Dramatens uppsättning är en moderniserad version som utspelar sig efter Sovjetunionens fall, men grundtemat är det samma. Istället för en nyrik bonde är det nu en man ur medelklassen, Jermolaj Lopachin (Magnus Roosmann), som köper trädgården och styckar upp den till villatomter.

Vad Tjechov vill visa är de sociala omvälvningar som skedde vid tiden för revolutionen. I Dramatens version handlar det istället om dagens råkapitalistiska Ryssland där medelklassen gjort sig stora förmögenheter. Detta tema kan också överföras på ett större plan i en värld som lever över sina tillgångar och där notan måste betalas en dag.

Moderniseringen av Körsbärsträdgården ger liv åt Tjechovs verk vars budskap överskrider hans egen epok och blir levande, värdigt en klassiker. Den här versionen av Körsbärsträdgården är intressant just för att pjäsen blir tidlös och inte enbart framstår som ett monument över tsartidens Ryssland.

En nackdel är möjligen att upplevelsen av sekelskiftets

klassamhälle som Tjechov skildrat till viss del försvinner. Inledningsvis har man lite svårt att känna igen sig om man har originalversionen i bakhuvudet.

Detta uppvägs emellertid av en välspelad föreställning och det är alltid en njutning att se denna väl sammansatta ensemble på scenen. Marie Richardsson går från klarhet till klarhet som Ranevskaja i den kvinnliga huvudrollen. Magnus Roosman gör också en övertygande rolltolkning som representant för den nya förmögna medelklassen i Ryssland. Även den övriga ensemblen är övertygande och det är en njutbar föreställning som lämnar mycket eftertanke.