Den 30 augusti var det premiärvisning på Filmhuset för Kvinnan i mitt liv. Åtta kortfilmer visades som ett resultat av SVT:s och Svenska filminstitutets andra satsning på dokumentärer som kommer att visas på TV under hösten. Motiveringen till projektet är att kvinnor alltför sällan tar plats framför kameran i dokumentärfilmer.

Titeln kan väcka kritik då den lätt associeras till ”starka kvinnor” och därmed upprätthåller en uppfattning om att kvinnor är svagare än män. Det kan även missförstås att kvinnor speglas ur ett manligt perspektiv i filmerna och via den manliga blicken, men så är inte fallet. Filmskaparna fick förhålla sig fritt till titeln och teman som framträder är kärlek, intimitet, utanförskap och kropp. Innehållet sträcker sig från porträtt av mödrar till gestaltningen av ett sadomasochistiskt förhållande mellan två kvinnor. Filmerna visas i SVT på tisdagar med start den 14 september. Förhoppningen är att projektet ska bidra till ökade satsningar på dokumentärfilm i Sverige.

I Bilder av Dina söker Johanna St Michaels upp sin före detta modellagent, Dina, i USA efter att på ryktesvägar ha hört att hon förskingrat pengar och använt dem till plastikkirurgi. Den Dina som hon möter är en överlevare efter drogmissbruk som jobbar vidare som säljare, men hankar sig fram för att försörja sin familj.

Dinas berättelse ger en bild av Hollywoodglamourens baksida där det är lätt att tappa fotfästet och bli besatt av materialistiska värden och utseende.

En bondens längtan av Rebecka Rasmussen fokuserar också på den mänskliga kroppen och viljan att förändra den genom operationer. Det är ett närgånget och humoristiskt porträtt av den skånska mjölkbonden Knut som trivs med sitt namn men vill rätta till sitt kön och dö som kvinna. Den bästa scenen är när Knut iakttar sin egen skugga och utbrister att ”skuggan ljuger aldrig” och att han i den ser ”skulpturen av kvinna”. Vad man även finner är en ensam människa som alltid har arbetat hårt och som aldrig riktigt haft sin ungdom, som Knut själv beskriver det.

Kärlek utan slut handlar om änkan Ebba och änklingen Torgny som möts igen efter 60 år och bevisar att gammal kärlek rostar aldrig. Åsa Blanck och Johan Palmgren har följt paret genom flera år och publiken får bevittna hur de gifter sig på ålderns höst, men även närvara vid Torgnys begravning. Intimiteten som skildras mellan paret är rörande och hudnära – något som sällan ses på filmduken i relationer mellan äldre människor.

Ett helt annat bröllop skildras i Till Maria av Tora Mårtensson. Anders står i sitt första riktiga hem på 30 år och som försäljare av Situation Stockholm har han mött kärleken i kollegan Maria. Det är själva bröllopsdagen som filmas och vi får bli vittnen till de darrande yttrandena av löftena.

I ett hem där tryggheten däremot alltid verkar närvarande får vi möta Hans-Erik Therus mamma i filmen Tryggare kan ingen vara. Han jagar svar av sin mamma på frågor om livet och döden. Hon svarar skämtsamt med kloka ord medan hon står uppflugen på stege och klipper grenar av ett träd. Hon är aktiv på många vis och spelar dragspel medan kaffet bryggs.

En annan sida av moderskapet speglas i Flickan från stålverket av Ronja Wu. Det är en dotters berättelse om sin mor som hon vill lära känna och därmed tar kameran till hjälp. Modern är en kvinna som har gjort en fantastisk klassresa från arbetet på ett stålverk i maoistiska Kina till ingenjörsutbildning och forskarkarriär för att slutligen emigrera till Sverige.

I Malin Anderssons Blodssystrar delar tvillingarna Julia och Johanna med sig av den fruktansvärda upplevelsen att bli kidnappade i sitt hemland Azerbaijan. För att ytterligare visa lojalitet till varandra, går de hand i hand för att tatuera in ”You follow me, I follow you” på sina kroppar. Systrarna understryker i ord den fria viljan och tatueringsakten blir till en symbolisk handling om rätten att bestämma över sin egen kropp.

En film som sticker ut i sammanhanget är Lina Mannheimers Kontraktet som speglar ett SM-förhållande mellan en äldre och en yngre kvinna någonstans i Frankrike. Catherine Robbe-Grillet (och ja, det är författaren Alain Robbe-Grillets änka) lever i ett SM-förhållande med en yngre kvinna, Beatrice, som har skrivit på ett livslångt kontrakt som innebär att Catherine får bestämmanderätt över hennes liv. Filmens inramning tänjer på gränserna för vad en dokumentär är, med en inledning och en epilog som är skrivna och regisserade som teaterstycken av madame Robbe-Grillet själv.