Sagor, färg och rymd
Elin Herlitz plockade med sig kameran och åkte till cirkusfestivalen Subtopia i Alby. Hon mötte en värld där man fick vara hur underlig man ville, och publiken bjöds inte bara på trapetser och motorsågar, utan även förunderliga sagor.
Efter en lång tågresa och promenad genom Alby uppenbarar sig portarna till ett nytt land. Ett land där känslorna rör på sig. Där uttrycken är starka och man kan vara precis så underlig man vill. Det underliga är det vackra i landet Subtopia. Cirkuslandet.
Det händer saker lite överallt. På en scen är det musikal, i en annan husvagn säljs det soppa, i ett tredje tält diskuteras miljö, och det är akrobater och jonglörer och dansare överallt. Och fina gummistövlar och snälla leenden.
Jag ser Race Horse, ett mycket uppskattat nycirkuskompani från Finland. Deras föreställning Le Petit Mal är en hårdhänt och vansinnig uppenbarelse av tre starka fysiska män som leker och slåss bland däck och trasiga trampetter. Ett antal volter avslutas med att männen trillar genom ”ett hål” och brakar rakt i golvet. Det blir aldrig dråpligt utan då de förstör för varandra så att de slår i marken är det mest ett kittlande moment.
Vad de uppvisar är ett kraftprov som heter duga och jag upptäcker att jag sitter på främre delen av stolen och tittar stint på scenen. Det finns inga gränser. Det är bollar i massor, det är konstiga kostymer och ett skitigt ljus och musik som sveper runt trion som tar oss på denna märkliga resa.
Subtopiafestivalen är ett samarbete mellan det kreativa centrumet Subtopia och Botkyrka kommun. I samband med festivalen invigs hangaren, Sveriges nya cirkusscen. Hangaren är väl anpassad till den här typen av föreställningar, alldeles lagom, och jag tror man sitter bra var man än sitter. Längst in har Cirkus Cirkör sin magiska plats för sagor. I inledningen till Wear it like a crown ackompanjerar Rebekka Karijords klara stämma en cirkustrupp som snurrar runt runt och tar oss med in i det innersta. Där berättar de om sorger och misslyckanden, och allt det där vi måste bära med oss.
Cirkus Cirkör är vana artister. Jag älskar deras sinnrika uttryck. Vi följer fem olika karaktärer och deras interaktion med varandra medan de berättar om sina tankar. Jag tycker att föreställningen blir så mycket mer än bara cirkus då. Visst var det trapetser och motorsågar och pingisbollar, men det var också en förunderlig skara små sagor. Den här lilla vita flickan med hattarna och skorna, hon står som en liten docka i den röde mannens hand. Är hon viktlös? Den svarta galna flickan som är kär i pingismannen då? Hur många tankar kan rymmas i hennes röda gummistövlar innan de plockas av i ett hisnande trapetsnummer?
Jag vill också vara med kring bordet med de här figurerna. Jag vill höra mer av vad de har att säga. Landet där borta borde alla besöka. Det är färg, det är rymd och det är sagor. I massor.