Du må ha ett slitjobb i arbetarklassen, men lönen räcker till individuellt självförverkligande på din lediga tid. Vilket ger dig valfrihet att söka dina likar i mångfalden av subkulturer. Ditt arbete är endast ett verktyg för dina fritidsaktiviteter. Det är inte vad du jobbar med utan vad du sysslar med på fritiden som är ditt riktiga liv och din verkliga identitet.

Så går en av flera argumentationslinjer som hävdar att klass, klasskillnader och klassamhälle är förlegade begrepp i det moderna postindustriella överflödssamhället. Spelar då klass någon roll i dagens Sverige, och i så fall för vad och i vilken utsträckning?

Svaret ges i intressanta En fråga om klass – levnadsförhållanden, livsstil, politik, en forskarantologi byggd på SOM-institutets (Samhälle Opinion Medier) postenkätundersökning ”riktad till ett systematiskt sannolikhetsurval om 4 000 personer”.

Klass är inte lika knivskarpt närvarande i dagens Sverige, konstaterar boken. Men ja, ”det finns tydliga och genomgående skillnader mellan olika klasspositioner där personer i arbetarklasspositioner och framför allt personer i högre tjänstemannapositioner skiljer sig åt i de flesta avseenden”. Detta är beroende av olikheter i inkomst, utbildning, arbetssituation och klassbakgrund.

Vi är inga atomiserade individer som 30 år av globaliserad nyliberalism predikat – ”Klass spelar roll i dagens Sverige”. Som de digitala klassklyftor som gör att informationsstarka tjänstemän använder internet för nytta, medan informationssvaga arbetare har nätet för nöje. Vad gäller allmänna nyhetsvanor väljer tjänstemän nyheter, arbetarna väljer bort dem.

Högre upp i klassernas sociala hierarki är man mer intresserad av kultur. Över- och medelklassen dricker också mer – gärna vindrickande kopplat till politiska diskussioner (!). Män i arbetaryrken tar hellre en starköl. Vad gäller konsumtionskultur och shoppingintresse finns dock ingen skillnad, annat än att de välutbildade i medelklassen handlar något mer etiskt.

Att arbetare har lägre inkomst och färre karriärförhoppningar kommer väl knappast som en överraskning. Inte heller att tjänstemän har kreativa arbetsuppgifter och inflytande över jobbet, medan arbetare känner sig mer kontrollerade av arbetsgivarna, och mer otryggt ersättningsbara. En proletär klassbakgrund minskar också starkt dina chanser till utbildning på universitetsnivå.

Ändå har den sociala rörligheten tillåtit många arbetarbarn att utbilda sig till arbeten inom det framväxande tjänstesamhället. Medelklass har blivit den vanligaste klassidentifikationen, men arbetarklassen känner större samhörighet med sin klass. Endast sex procent vet inte vilken klass de tillhör, vilket visar att klassbegreppet ännu upplevs som relevant och viktigt.

Och inte undra på, eftersom din klass spelar roll för lycka och välbefinnande. Ju högre upp på samhällsstegen desto bättre mår du. Det är en skillnad i ”klasslycka” kopplad till inkomst, egenmakt på jobbet, arbetets meningsfullhet eller meningslöshet, samt jobbtrygghet. Troligen finns även samband med klasskillnader i livsstil och olika klasskulturer.

Arbetare är mindre intresserade av politik och har lågt förtroende för politiker, medan medelklassen känner sig hemvana i politiken. Fortfarande röstar arbetare till vänster, tjänstemän och företagare till höger. Däremot har arbetarna mer auktoritära kulturkonservativa åsikter, medan tjänstemän är mer av libertarianska kulturradikaler (handlar om invandring, mångkultur, homosex, könsroller, hårda straff, svenska traditioner, konformism et cetera).

Att arbetarklassen är mer konservativ i moraliska och sociokulturella frågor konstaterar också sociologiprofessor Stefan Svallfors i sin Klassamhällets kollektiva medvetande. Det gör dem potentiellt mottagliga för högerpopulism, varnar han.

Valresultatet, där många unga manliga arbetare röstat på Sverigedemokraterna, speglar kanske en upplevelse av att alliansen och de rödgröna i sin jakt på storstadsmedelklassen närmat sig varandra på den fördelningsekonomiska höger-vänster-skalan. Då ökar betydelsen av den auktoritära-libertarianska politiska dimensionen (menar jag).

Arbetarnas kulturkonservatism och medelklassens kulturliberalism kan troligen förklaras av att de senare tillägnar sig liberala värderingar i utbildningsmiljön, enligt författarna.

Men är det hela bilden, undrar jag. Handlar det inte också om att medelklassen och utbildningsväsendet (särskilt universiteten) delar en gemensam klasskultur som ömsesidigt påverkar varandra?

Vänstersocialdemokraten Göran Greider räknar i sin Arbetarklassens återkomst – om klasskamp, globaliseringen och framstegstanken in de lägre tjänstemännen i sin klassanalys, och får optimistiskt en arbetarklass på hela 57 procent. Bokens författare använder klassbegreppet ESEK (Europeisk socio-ekonomisk klassifikation), vilket ger en arbetarklass på endast 41 procent.

Vidare har man i sin något annorlunda klassifikation en överklass (kallad tjänstemannaklassen) på 35 procent och en medelklass (kallad mellanliggande klasser) på 25 procent.

1986 var arbetarklassen 48 procent, halva befolkningen. Nyliberalism, sociala nedskärningar och borgerliga valsegrar bygger alltså materiellt sett på en minskande social väljarbas för vänsterpolitik, på en krympande arbetarklass. Än mer en krympande manlig industriarbetarklass (traditionell bas för arbetarrörelsen), samtidigt som offentliganställda och kvinnliga arbetare i vård, omsorg, service och handel ökat sin andel i arbetarklassen.

Det här är en politisk utveckling som sannolikt fortsätter misstänker jag. Arbetarklassen ”flyttar” till Asien, och en växande medelklass röstar fram borgerliga regeringar. Speciellt som bokens forskare visar på att bara drygt hälften av arbetarklassen ens uppfattar sig som arbetarklass.

Dagens arbetarklass är ju objektivt sett 41 procent av befolkningen. Men bara 24 procent av medborgarna ser sig själva subjektivt som arbetare. Mellanskillnaden, 17 procent av svenskarna, är arbetare som ser sig själva som medelklass (oftast de arbetare som har lite högre löner och utbildning).

Finns det då något som kan ändra den här situationen i framtiden? Ja, menar exempelvis Jeff Rubin i Why your world is about to get a whole lot smaller. Problem med oljan, miljön och klimatet kommer att leda till att industrin ”åternationaliseras”. Det blir lönsamt och ekologiskt att flytta tillbaka tillverkning från Asien till Europa (speciellt som den 200 miljoner starka arbetarklassen i Kina nu börjat kämpa upp lönerna). Arbetarklassen ”kommer hem” igen, och med den potentialen för vänsterpolitik.

En annan tanke står forskaren Gunnar Gillberg för i Individualiseringens villkor. Han ser en gryende radikalitet bland medelklassens barn i riktning mot miljö, ekologi, nykooperation och socialt företagande. En framtida vänsterpolitik skulle alltså kunna bygga på en klassallians mellan en minoritär arbetarklass och en växande radikal medelklass. Och redan i dag finns ju ett kvardröjande stöd för välfärdsstaten bland många tjänstemän.

Slutligen kommer jag att tänka på den uppmärksammade boken Jämlikhetsanden som menar att ett jämlikare samhälle inte bara blir lyckligare utan även mer miljövänligt (genom att minska statuskonsumtionen).

Så kanske kan en framtida vänsterpolitik bygga på arbetarkrav på jämlikhet, på radikala medelklasskrav på ekologisk omställning, samt på bådas krav på ett verkligt medbestämmande på arbetsplatserna?